Den 19 juni 1982 var jag och Anneli och 56.000 till på Ullevi i Göteborg och såg Rolling Stones. Då tog jag bilden på Mick Jagger här ovan. Nu är det dags igen, 32 år senare, fast på Tele2 Arena i Stockholm. Ska bli kul!
Har haft en del att göra under förmiddagen då jag först blev väckt och intervjuad av Metro som ville prata Internationella ufodagen som för mig bara är en nätgrej utan förankring i verkligheten. Nu blir det i alla fall en artikel med mig i morgondagens tidning. Sedan mejlade Radio Kristianstad som vill intervjua mig i samma ämne i morgon bitti klockan 08.30 och därefter ringde SVT om samma sak. Men där lyckades jag avstyra det hela så det blir en intervju om min nya bok klockan 07.50 den 11 augusti i ”Godmorgon Sverige” istället.
Har jobbat lite med expeditionen till Nammajaure också plus att jag har städat utan papper både i arbetsrummet och i källaren.
När vi så gav oss av mot Tele2 Arena regnade det men som tur var så skulle taket ligga på och vädret inte spela någon roll. Men innan vi gick in på arenan mötte vi Ylva Carlsson och Eva Mattsson på Globen Thai för att hinna äta lite också. Och denna lilla thairestaurang, som inte såg ut mycket för världen och där personalen talade så dålig svenska att de inte ens förstod Annelis fråga om det verkligen var Globen Thai vi kommit till, visade sig servera riktigt bra mat.
På väg in till arenan var det säkerhetskontroll på den öppna platsen utanför och där var det nära att jag blev av med mitt ihopfällbara paraply som först ansågs kunna utgöra ett vapen men som jag fick ta med efter lite diskussion mellan två vakter. En soptunna med paraplyer intill talade sitt tydliga språk när det gällde andra som inte klarat nålsögat.
Det var första gången vi var på något evenemang över huvud taget på Tele2. Arenan är vacker utanpå men en betong- och plastbunker inuti. Rent anskrämlig faktiskt och inte ett öre verkar ha satsats på att göra den snygg.
Vi hade platser en bra bit upp på Z-sektionen vilket innebar att vi satt nästan så långt bort det gick från scenen. Hyfsat stor skillnad mot 1982! Som ni kan se på bilden nedan så förlitade vi oss på de utmärkta storbildsskärmarna när det gällde att se något av artisterna. Men det gick bra det också och konserten var riktigt bra. Mick Jagger, 70 år nu, körde för fullt och det märktes inte särskilt mycket att åren gått. Visserligen tog han en paus mitt i och lät Keith Richards och Ron Wood köra ett par låtar men rösten och engagemanget var det absolut inget fel på. Dessutom pratade han lite ”svenska” då och då: ”Ni sjunger underbart” sa han till exempel!
Det roliga var att bandmedlemmarna verkade ha genuint trevligt på scenen. Många leenden till varandra och kramar.
Konserten pågick mellan 21.10 till 23 ungefär och sedan blev det två extralåtar där ”Satisfaction” blev den sista – till allmänt jubel.
Vi gick i alla fall nöjda från konserten och lyckades komma med det andra tåget från Globen. Smockat givetvis. Framme vid T-Centralen sa jag och Anneli hej till Ylva och Eva och tog oss raskt (!) mot pendeln som vi hann med precis. Detta lilla flyt gjorde att jag hann hem lagom tills dess att matchen USA–Belgien var slut. Markus som satt uppe hade bandat åt mig och eftersom det var 0–0 vid full tid tittade jag på förlängningen som var spännande. Till slut vann Belgien med 2–1 och jag kunde hoppa i säng vid 01.30.
Den här gången satt vi en bit ifrån och fick hjälp av de stora skärmarna för att se Mick Jagger.
Anneli, Eva och Ylva innan vi går in.
Biljetterna har inte blivit snyggare med åren. 2014 överst, 1982 underst.
