När det gäller transportföretaget Schenker så vet man i alla fall en sak med säkerhet. Och det är att man aldrig kan lita på dem.

Det hela började med att jag gick upp innan klockan ringde vid 06.15 för att hinna börja bära upp de cirka 200 lådorna från Bobs källare innan Niklas anslöt en halvtimma senare. Det blev en del kånkande uppför en smal trappa med boktyngda lådor innan vi blev klara. För att vara säkra på att lastbilen skulle kunna lasta så hade vi blockerat en del av gatan med pallar redan i går kväll och nu lade vi ut fyra pallar efter varandra bakom Bobs bil och började fylla dem med vad som till sist blev 195 lådor om vi räknade rätt.

Enligt överenskommelsen med Schenker i Basildon skulle lastbilen komma mellan 9 och 12 och då ha med sig en sänkbar baklämm, en handlyft och plast att slå in hela pallarna i. Klockan 9 prick var vi klara med bärande och en timma senare kom chauffören. Men, men… Han hade ingen plast med sig, det hade Schenker inte berättat för honom – trots att det står på vår ordersedel att det var ett måste.

Jag gav chauffören vår order och han läste upp den för sin chef men ingen av dem kunde göra något åt det hela eftersom Schenker inte berättat våra önskemål för dem. Efter en del ringande var han tvungen att dra till nästa kund. Risken att lådorna skulle falla utan plasten var för stor ansåg han.

Så där stod vi igen, precis som förra gången.

Jag ringde omedelbart till Londonkontoret som inte förstod vårt problem. De påstod att det var vi som var tvungna att stå för plasten. Kanske det, sa jag, men då får ni ju berätta det för mig. Det hade ingen gjort.

De bad att få ringa tillbaka. Vilket de aldrig gjorde. Så jag ringde igen och frågade om vi kunde hämta plast hos dem och slå in det hela för att de skulle komma tillbaka med lastbilen senare. Det skulle de kolla men ringde återigen aldrig tillbaka.

Så ny väntan och ingen bil i sikte. När jag åter ringde fick jag besked att vi måste köpa plasten själva så jag bad Sam, Bobs fru, att köra oss. Vilket hon var snäll och gjorde. Första byggvaruhuset några kilometer bort hade ingen plast men vi fick rådet att åka till ett annat. Inte heller de hade någon plast men rekommenderade en kontorsfirma som heter Staples. Och faktiskt – där fanns en sista rulle. 250 meter plats, vilket borde räcka enligt mina uträkningar.

På vägen tillbaka ringde Schenker i Sverige och sa att de hade varit i kontakt med Londonkontoret som upprepade det hela – vi måste fixa plasten själv. Vilket jag sa att vi hade gjort. Men de hade också sagt att de ringt till Bob för några dagar sedan och sagt till honom att vi var tvungna att fixa plasten. Vilket var en lögn. Bob hade bara sagt till dem att ringa mig – vilket de inte gjorde. Ett mejl från Bob den dagen (4 maj) säger heller inget om att vi måste fixa plasten.

När detta skrivs har jag talat med Sverige igen. Och de har fått mejl från London som just nu inte har någon bil i vårt område men tittar efter någon annan. Vi får väl se. Nu står allt ute på gatan och den trafikpolis som passerade för några timmar var inte nöjd med att vi tog upp flera parkeringsplatser på det viset.

Det regnar i alla fall inte.

Så det är bara att vänta. Har bett Sverige att ringa mig direkt som de vet något. Vi måste få en transport i dag.

Och till slut ringde jag till Schenker igen – i samma ögonblick som lastbilen dök upp utanför dörren. Glad i hågen rusade jag ut med luren i örat eftersom tjejen på Schenker i samma ögonblick ringde chauffören för att kolla om han kommit fram. Så kan det bli ibland!

Chauffören parkerade och tog sig en titt på våra mycket välpackade och inplastade lådpallar som vi bara en halvtimma tidigare varit ute och dragit extra plast omkring eftersom det såg ut att kunna bli regn. Hans dom: De där kanske jag inte kan lasta!

Jösses! Fel pallar. Kunde det bli värre. Japp. Absolut. Det började regna.

Så plötsligt stod vi med en chaufför som visserligen hade ett nedsänkbart flak och en handlyft som klarade två ton men när han körde in den under pallen rök flisorna och han fastnade. Efter några försök dömde han ut tre av våra fyra pallar – alla måste lastas om på Europallar, annars skulle det inte funka.

Så där stod vi med regnade vräkande ned över oss samtidigt som Niklas for runt i källaren för att hitta fler pallar, som skulle funka, och slitande upp all plast och all gaffatejp som vi så noggrant hade slagit in alla lådorna i.

En granne, som verkade ha käkat några receptbelagda piller, dök upp med en mobil, rusade runt och filmade det hela samtidigt som han konstaterade att det var ”groovy”. Gav honom mitt visitkort och bad honom mejla mig filmen, vi får väl se.

Sam och Bob insåg vår belägenhet och kom ut och gjorde en superinsats och hjälpte oss att packa om allt utom en pall ute på gatan medan bilarna körde förbi – när inte vi var i vägen.Sam slet med att plasta in lådorna som vi packat på nya pallar och Bob gjorde det han absolut inte ska göra med sin dåliga rygg – lyfte lådor. ”Jag rycks med när det är något jag brinner för”, förklarade han senare över maten.

Att få ombord första pallen på flaket visade sig allt annat än lätt. Jag och Niklas tryckte på så mycket vi orkade medan chauffören körde handlyften och tillsammans lyckades vi till slut få den på flaket utan att ha hamnat under den. Flisorna rök.

Samma procedur upprepades sedan för samtliga pallar och det var ett guds under att vi fick dem ombord.

Själv hade jag precis hunnit duscha innan lastbilen dök upp, bytt till en ny skjorta och kände mig fräsch. Nu var jag genomblöt av regn och svett igen. Hade ju trott att det skulle bli enkel historia. Visst!

När allt var klart stack jag 20 pund i handen på chauffören och tackade. Han gjorde en kanoninsats. Bara det att han inte drog utan lät oss packa om, som gick i raketfart, var beundransvärt. När han till slut slog igen dörrarna och vi skakat hand så skrev jag ”AFU” i smutsen där bak, precis som jag en gång gjort när Hilary Evans samling tog vägen till Sverige.

Det blev en lång och krånglig dag med massor av samtal och en hel del strul men till sist ordnade det sig. Skönt.

Vår belöning när chauffören åkt blev en leverans med god mat från Speedy Noodles, Bobs favoritrestaurang som vi passerade på vägen från byggbutiken tidigare i dag, och de serverar fantastisk mat. Jag bjöd på den där här gången och vandrade också iväg till den lilla butiken ett par kvarter bort och köpte ett par öl till mig och Niklas.

Det blev en mycket god måltid. Och nu kan vi slappna av och åka hem i morgon.

En rolig sak som inträffade under dagen var att Bobs och Sams dotterdotter kom på besök med sin mamma. Och nästa tre år gamla Inara var hur gullig som helst och djupt fascinerad av ”bugs” (småkryp) och en fluga som tagit sig in. Niklas lekte med henne till flickans stora glädje och vilda skratt. Han är hur fin som helst med barn, den där grabben.

Vi gjorde lite nytta också och bytte två glödlampor som satt högt upp. Varken Bob eller Sam är särskilt långa så det blev vår uppgift. Inte minst eftersom det rörde sig om gamla rislampor köpta på Ikea.

Niklas passade också på att stampa platt alla tomma lådor i källaren så nu kan de buntas ihop och bäras ut till återvinningsbilen när den kommer. Två små saker som gör livet lite lättare för vårt värdpar.

Fick också höra av Mats hemma i Sverige att Håkan E åkt in för gallsten och opererades under dagen. Det förklarar att han mått dåligt nästan en vecka. Nu hoppas jag kunna prata med honom i morgon så snart vi landat i Sverige igen.

Efter att ha suttit och pratat med Bob någon timma så gick både jag och Niklas upp på vårt rum. Niklas för att läsa, jag för att svara på mejl och Facebookinlägg. I kväll blir det tidigt i säng efter en lång dag.

I början av vårt bärande.

Och första vändan med plasten – det blev mer.

När så lastbil nummer två kom så kom regnet och dessutom en del annan trafik på gatan.

Äntligen ombord och på väg!