Vuollerim

Bild
Det fanns de som skojade om att jag borda ta livvakt med mig när jag åkte upp till Vuollerim. Att hålla ett föredrag i ett samhälle med en grupp personer som arbetar med en verksamhet med sekteristiska inslag var att utmana lyckan allt för mycket. Särskilt som jag skulle prata om denna grupp. ”Tänk om någon vill sätta åt dig”, så några omtänksamma kamrater.
Inte då, sa jag.
Så fel jag hade.

Jag flög upp på eftermiddagen och plockades upp på Kallax av två underbara Vuollerimbor som skulle köra mig upp till Folkets hus. Med i bilen var också Regine som var utsedd till kvällens moderator. Jag förstår nu att hon nog inte visste vad hon gett sig in på.

Efter nästan två timmars körning längs höstvackra Luleälven kom vi fram till Vuollerim. Har faktiskt bara varit här tre gånger tidigare och senaste gången tror jag var 1989. Vi svängde hem till Vega för att fixa lite hostmedicin eftersom min hosta brakat loss ordentligt på planet och i bilen upp. Trodde jag var på väg att bli bättre men så är det inte. När Vega kom tillbaka till bilen hade hon två flaskor med sig. En liten Bisolvon och en stor Cocillana-Etifyn. Valet var lätt. Cocillana har allt inklusive varningstriangel och mina erfarenheter från tidigare användning är bara positiva. Verkar på en gång. Efter en ”sup” så mådde jag bättre i halsen.

Framme vid Folkets hus anslöt Eva Stina Sandling och hennes man Gunnar. Eva Stina är konstnär och Gunnar filmare. Två underbara människor som genom mejl och glada uppmaningar låg bakom min resa upp till Vuollerim. Vi käkade lite soppa och jag riggade upp dator och kanon.

Två andra fantastiska personer som dök upp var Olle och Anita vars dotter Åsa tog sitt liv den 22 september förra året. Dottern hade varit med i Verklighetens Center, den knepiga new age-organisation som förespråkade så mycket knäppheter att det inte går att nämna ens en bråkdel med risken att bli ansedd som att jag hittar på. En av de största knepigheterna var att man skuldbelade alla som hade det svårt och menade att deras negativa tankar bidrog till att starta krig i Irak och på andra håll. När de under namnet Poff i Luleå försökte sig på den metoden på några långtidssjukskrivna på Sunderbyns folkhögskola för några år sedan kastades de ut.

Det är i alla fall denna new age-grupp som i dag säger att man har kastat bort allt det gamla och numera kallar sig stiftelse och säger sig jobba för ett bättre Vuollerim. Och det var om dessa som jag bland annat skulle prata i kväll. (Ni kan läsa NSD:s förhandsartikel HÄR)

Klockan 19 var Folkets hus stora sal nästan full. 180 personer satt bänkade. Till vänster om mig hade en kvinna börjat rigga upp en filmkamera trots att det var tydligt sagt att ingen fick filma. Jag gick fram och sa till henne och upptäckte då att det var en ur Verklighetens center (SVC), Agnes Otterbech, Hon låtsades oförstående trots att hon mycket väl visste att det var förbjudet men lovade att respektera det jag sagt.

Från henne gick jag över till salens andra sida där Maria Marathon, en annan SVC:are, satt med bandspelaren i högsta hugg. Jag hade fått veta att hon var där som ”journalist”. Jag hälsade på henne och frågade vilken tidning hon skrev för eftersom ju både Kuriren och NSD redan hade reportrar på plats. Maria svarade då att hon var ”frilans” och inte visste vilken tidning hon skulle skriva för. När jag frågade varför hon skulle banda allting så sa Maria att det kanske kunde bli ett radioprogram också. Mycket imponerad över denna breda journalist, som inte ens hade ett presskort visade det sig (”man jag har ett intyg på att jag är journalist”) gick jag därifrån.

Några minuter därefter såg jag den kära filmaren vandra över till Maria Marathon och beklaga sig över att jag hade förbjudit henne att filma. Maria kom då till mig och sa att hon undrade om det ändå inte gick bra att filma eftersom det ju kunde hända att hon skulle göra ett teveprogram också. Snacka om superjournalist!

Nu gick det inte bra. Men efter lite tjat gav jag filmar-Agnes okej att filma lite innan jag började prata. En mycket dålig idé visade det sig eftersom Agnes Otterbech började filma publiken för att registrera dem. På det viset kunde man sedan se vilka ”förtalare”, som SVC kallar alla som kritiserar dem, som fanns med på mötet.

Efter detta rabalder hälsade alla välkomna av arrangörerna och jag presenterades av Regine Nordström. Men precis när jag skulle börja prata så reser sig Louise Kramnäs Larsson, en annan SVC:are upp och börjar läsa upp ett protestbrev mot mig och min bok där hon i indignerad tog påstod än det ena och än det andra. Flera andra av SVC-flocken anslöt och det blev ett himla liv. Jag bad dem sluta och istället återkomma under den 45 minuter långa frågestunden som alla visste skulle komma i slutet av kvällen, men det gick inte. Damerna babblade på som om ingen annan fanns i salen. Till slut frågade jag publiken om det var så här de ville ha det. Då skrek folk nej och många buade.

Då gick Louise Kramnäs Larsson. Men det fanns gott om SVC:are kvar i bänkarna vilket skulle bli mer än tydligt under kvällens slut. I vilket fall kunde jag nu äntligen börja mitt föredrag som höll på i mer än 90 minuter. På slutet ägnade jag 25 minuter åt Verklighetens Center som jag kritiskt beskrev som en new age-influerad grupp som förvanskar sin egen historia och vars agenda är minst sagt tveksam. Det som framför allt gör mig tveksam kring ”företaget” SVC är att man på väldigt få sätt uppträder som ett företag. Bland annat sökte jag vid upprepade tillfällen, över telefon och via mejl, dess pressansvariga Gabriella Lönngren när jag höll på att skriva boken om sekter men hon valde att aldrig besvara mina försök att få kommentarer.

Inte heller svarade någon annan i SVC på mina viktigaste frågor. Den ende som erbjöd sig att göra det, golfaren Robert Karlsson, ställde motkrav om han över huvud taget skulle svara på dem.

Gabriella var desto mera talför när det blev dags för frågestund. Då ställde hon sig längst bak i lokalen och talade med indignerad röst om vilken lumpen typ jag var. Hon försökte också läsa upp ett märkligt pressmeddelande som SVC hade med sig där man tog avstånd ifrån min bok och allt som hade med mig att göra. Det lyckades jag i alla fall stoppa.

Frågestunden blev en uppvisning i taktisk mörkläggning från SVC. Man satt utplacerade lite varstans trots att man kunde ha suttit ihop. Karin Eksvärd började med att säga att hon hyllade alla människors lika värde precis som om det skulle vara någon i lokalen som tyckte något annat. Men flummet tar sig sådana uttryck ibland. När hon sagt sitt travade också Eksvärd iväg från frågestunden och det blev lite lugnare för alla andra som faktiskt ville fråga något och inte bara hålla indignerade apeller.

Det märkligaste var att ingen av SVC-folket hade något viktigt att säga och inte heller besvarade några av de frågor som jag i över ett års tid har väntat på svar på. Istället var det små brandtal som snabbt falnade. Folk i lokalen var inte imponerade och många kom fram efteråt och sa ”att nu visade de verkligen vilka de är” eller ”vad de gjorde bort sig”.

Och så var det. ”Företaget” Stiftelsen Verklighetens Center gjorde ett märkligt intryck. Oproffsigt är bara förnamnet. Magsurt är nog ett annat. Men framför allt svarade man inte på något som kunde skingra frågetecknen kring denna ovanliga firma. Högsta hönset självt, Annchristine Lundström, satt tyst hela kvällen. Hon antecknade flitigt men tappade pennan så ofta att det säkert störde rytmen något. Det var säkert mitt fel det också som allt annat.

Någon gång i slutet av föredraget kom en man med mycket svart blick och med målet att klippa till mig gående från hallen. Jag såg honom aldrig men de som gjorde det lyckades stoppa honom. Han var helt klart ute efter att slå till mig fick jag veta och mannen hade tidigare betett sig aggressivt på ett möte i den lokala sportklubben.

Det blev en intensiv kväll. Många tackade mig och ville ha böcker signerade vilket kändes bra. Andra vågade nog inte visa sina sympatier lika öppet. Av applåderna att döma så stod de allra flesta på min sida och var nöjda med föredraget.

Själv tycker jag att det är svagt av en grupp vuxna människor som säger sig vara egna företagare att bete sig som de gjorde. De kom till ett offentligt föredrag, bröt mot uppgjorda regler, ljög om att de var där som frilansjournalister och störde ordningen. De visade öppet förakt för alla vanliga Vuollerimbor eftersom de stal tid från det alla hade kommit för att lyssna på. De ägnade sig åt egna appeller istället för att fråga och betedde sig över huvud taget på ett icke moget sätt.

Tragiskt.

 1,845 total views,  1 views today