Sven har gått bort


När jag ringde till Skaraborgs sjukhus vid 15-tiden för att kolla läget med Sven så fick jag det dystra beskedet att det inte var något hopp kvar. Enligt personalen låg han för döden. Jag slog en signal till Svens syster och hon blev glad att höra av mig och sa att jag betytt oändligt mycket för Sven. Det värmde.

Men Sven betyder också väldigt mycket för mig så efter att vi pratat klart sa jag till Anneli, som precis kommit hem, att jag tänkte åka ned till Skövde. Efter att vi packat bilen med resten av böckerna som ska till Tidan körde jag raka vägen ner. Framme före 19 efter att ha tankat i Laxå. Kanske gick det lite fort ibland.

Sven kom till sjukhuset i fredags och hörde av sig till mig i tisdags, dagen efter det att vi kommit hem från semestern. Han berättade att han hade hjärtsvikt och nu låg inne på hjärtkliniken.

I onsdags pratade jag med Sven igen, då hade han röntgat lungorna. Lät trött men inte sämre än dagen före. Så i torsdags ringde jag inte utan alltså först i dag.

Då fick jag beskedet att han blivit sämre i går eftermiddags och att det nu kunde röra sig om timmar. Därför tvekade jag aldrig att köra direkt. Som tur var låg han och sov när jag kom fram, en orolig sömn på morfin och lite lugnande.

Sedan satt jag där intill honom och hoppades att han skulle vakna så att jag kunde prata med honom. Men enligt personalen kunde han inte det utan möjligen säga ja och nej.

Efter en stund vaknade Sven till, då var klockan en bit efter 20, och jag kunde ta hans hand och prata med honom och berättade att jag var där och att jag tyckte mycket om honom. Han kunde inte svara men jag hörde på honom att han försökte och att han var medveten om att jag var där då hans ögon öppnades lite mera då han tittade på mig.

En stund senare kom två sjuksköterskor in, de hade sett att något hänt med hans värden och medan jag stod på ena sidan och höll i hans hand drog han sin sista suck kanske tio minuter senare. Då var klockan 20.40. Och jag grät. Men samtidigt var jag oändligt tacksam att jag hunnit ned och att Sven fick en person som han kände väl vid sin sida när han tog sitt sista steg i det här livet.

Sedan fick jag den tid som jag behövde. Personalen gick ut och lät mig sitta där med Sven och mina tårar. Personalen hade gjort honom fin. Slipsen som jag hade med mig låg över hans händer, en slips jag köpte åt honom när vi sågs en sista gång – fast ingen av oss kunde ana det – hemma hos Sven den 17 juli. Som så ofta uppmuntrade han mig och sa det han sagt hundratals gånger: Sträck på dig pôjk!

Sven var född i Essunga och var otroligt stolt över sin hembygd. Under sitt yrkesliv arbetade han på biblioteket i Skara och var enormt kunnig på äldre böcker, särskilt inkunabler, och många av våra samtal handlade om dessa oftast fantastiskt illustrerade böcker från boktryckarkonstens tidigaste år.

Sven själv var en begåvad tecknare och han gjorde sina sista illustrationer så sent som i juli. Detta trots att han hade problem med sina händer. Som så ofta skickade han med mig några kopior hem.

Under 1980-talet tecknade han flera berättelser för UFO-Aktuellt och han var särskilt fascinerad av Hesekiels berättelse från Bibeln som blev en av dessa. Den mest minnesvärda kanske ändå är en resa där läsaren fick följa med en segelflygare över Falköping in i något som verkade vara en annan tid.

Hans förebild var Gustaf Tenggren från Magra och vi diskuterade ofta Tenggrens oerhört vackra illustrationer i Walt Disneys ”Snövit” där Tenggren hämtat stoff från skogarna i sin svenska hembygd.

Men det vi alltid återkom till var Taberg och hur detta märkliga berg med sin fantastiska gruvgång en gång kan ha bildats av en meteorit, något Sven genom omfattande studier var övertygad om.

När jag berättade om mina och familjens resor kunde Sven alltid kontra med att där hade han också varit. Inte fysiskt, för Sven reste aldrig, men i fantasin genom sina böcker. För det var böckerna som höll honom vid liv när han med tiden blev allt mera ensam, inte minst sedan hans bror gått bort.

Han levde ett till synes tillbakadraget liv i sin lilla etta i Falköping där kokvrå och sängplats också rymdes men den som en gång mött honom där, omgiven av böcker från golv till tak, förstod vilket rikt liv Sven trots allt hade. Böckerna var hans allt. Och den kunskap han fått genom dem ville han förmedla.

Tack för allt, Sven. Jag sträcker gärna på mig när du säger till! Även om det känns lite svårt just i dag. Men jag har väldigt många ljusa minnen att bära med mig från denna mörka fredag.

Sven Andersson blev 81 år.

Här lite annat som inte alls är lika viktigt men som min dag började med.

Ägnade några timmar åt att skanna en del bilder från Lionel Beers samling som jag lånade vid senaste besöket i England. En hel del har jag skannat tidigare då jag kunnat låna vid tidigare besök. Nu blir det några till.

Har också ägnat en bra stund åt att lossa ett 80-tal bilder av cirklar i sädesfält från de kartonger de har suttit upptejpade på. Också dessa kommer från en engelsk samling, en som jag fick via Busty Taylor som kände mannen som haft dem.

För att återvända till där jag är nu, alltså i Mariestad, så lämnade jag Sven vid 21.30-tiden. Då låg han till synes fridfullt i sängen när jag gick ut och tackade personalen och tog bilen och körde till Raili.

På vägen dit ringde jag Niklas och pratade en stund. Skönt att prata med någon i familjen efter en sådan här dag. Anneli hade jag ringt från sjukhuset och alla, inklusive Markus, är ledsna över att Sven är borta.

Raili tog emot mig med en kram och sedan satte jag mig i köket en stund, tog fram en av de nödöl jag har i hennes kylskåp och skrev den här bloggen. I alla fall slutet på den.

När jag satt mig vid köksbordet och plockat fram en av mina nödöl ur Railis kylskåp kom Emil som också ska bo här i natt. Han hade varit hos en kompis och kunde inte ta sig hem till Lena i kväll. Vi satt och pratade en bra stund, inte minst om hans segelflygning.

Vid midnatt tyckte vi att det var dags att knoppa in.

Loading