Nio timmar i Björkvik – och akuten


Strax före 10 var jag på plats i Björkvik för att sondera terrängen. Övriga skulle komma 10.30 som senast men jag gillar att vara ute i tid. För i dag har vi knappat på ett par hundra dörrar i det lilla samhället där vi verkligen var väntade.

Johan Gustavsson, som höll i projektet, hade delat in oss i fem grupper som var och en bestod av 2–3 personer och som hade tydligt utmärkta områden på kartor som vi hade fått i förväg.

Själv fick jag jobba tillsammans med Rickard Andersson och Victoria Tellander Andersson och fick deras trevliga flickor Emma och Linnéa som bonus. Vi hade fått ett område i centrala Björkvik där vi till slut hann knacka på 88 dörrar och få 55 personer att prata med. Övriga var inte hemma.

Vi blev mycket väl mottagna och 99 procent av dem som öppnade hade läst om oss i tidningen eller hört intervjuerna på radio eller teve. Någon hade sett det på Facebook och någon annan hade läst affischerna som Tobias och Johan satt upp i samhället.

En dam berättade hur hennes väninna ringt från Stockholm och sagt att hon läst i Svenska Dagbladet att det var något stort på gång i Björkvik, någon som damen tvivlade på och svarade väninnan att SvD minsann aldrig brukade skriva om Björkvik. Men den här gången gjorde de alltså det (i form av ett TT-telegram).

Vi blev väldigt positivt bemötta och så fort vi frågade om den som öppnade kanske hade läst om oss så gick det upp ett ljus och alla släppte in oss.

Av de 55 som var hemma hade hela sju sett något okänt som de inte kunnat identifiera. Dessutom ringde en man från Linköping efter att ha sett en artikel med mig i Corren (tack, Mats, för att du skickade honom vidare). Det han och hans familj sett var mycket intressant och jag får återkomma till det men händelsen inträffade vid Svartmåla söder om Linköping där ett föremål med ett stort antal olikfärgade lampor lyste upp marken. Andra grupper fick in allt från möjliga landningar till diskusformade föremål på nära håll.

När alla grupper var klara med sina rundor hade vi fått prata med 172 personer (och knackat omkring 250 dörrar men alla var ju inte hemma) varav 20 hade sett eller varit med om något för dem okänt.

Det är 12 procent av dem vi talade med vilket stämmer väl överens med de cirka 10 procent vi har fått tidigare. Eftersom vi nu genom en rad dörrknackningar har pratat med omkring 1.500 personer på detta sätt så har vi ett bra statiskt underlag som skulle visa att var tionde svensk sett något som han eller hon inte har kunnat begripa – och nästan aldrig rapporterat in. Det skulle i sin tur betyda att en miljon svenskar har gjort det vilket ska jämföras med de 20.000 rapporter vi har i vårt arkiv.

Det blev ett antal intensiva timmar och jag får återkomma till allt detta för vid 17 var jag tvungen att åka hem på grund av ett inflammerat öra som ställt till det sedan i torsdags. Hemma i Stockholm tyckte Anneli att jag skulle ringa akuten och det gjorde jag och blev ombedd att komma direkt efter att ha beskrivit symtomen.

Läkaren konstaterade snart att jag hade drabbats av rosfeber där något skräp tagit sig in i ett sår i öronsnäckan. Örat är stort som på en boxare! Så det blev antibiotika och så hem.

Hade precis ätit så pillren fick vänta några timmar och under tiden tittade jag och Anneli på ”The Crown” på Netflix. Det får bli vår nya serie nu.

Sedan blev det sängen. Tung i skallen och varm i örat.

Hela gruppen. 14 undersökare och några barn!

Johan visa oss platsen för observationen som gjordes i september 1989.

Genomgång innan vi ger oss ut.

Barbro Pettersson tog emot oss men hade inget sett.

Loading