Fortfarande förkyld så gjorde jag upp med Stefan att vår match i dag inte skulle räknas in i årets duster. Snuvan var visserligen bättre men hostan hänger i lite smått och kroppen känns väl inte tipp-topp. Så efter att jag skottat uppfarten och letat fram bilen under en massa snö (nå, kanske lite överdrivet) kunde jag ge mig av till Komethallen och spela.

Givetvis vann jag matchen med 2–1 i set men det var ju bara att räkna med när jag nu sagt att den inte gällde något… Vi rusade i alla fall runt precis som vanligt och hade kul på banan. Flera bra bollar faktiskt.

Hemma lagade jag och Anneli lunch tillsammans och sedan satte jag mig och började skriva på nya boken. En ungdomsbok med ”Hotet från världsrymden” som utgångspunkt. Det blir en mer ungdomsanpassad text och dessutom med varje kapitel illustrerat av en skicklig illustratör.

Ska jag säga något om snön så är det att jag gillar den. det blir ljusare och jag har inget emot att skotta en stund. Däremot är jag inte glad över att ”grannarna” på Lindblomsgränd på andra sidan Växthusvägen använder gatan vi bor på som p-plats. Inte minst nu när det är vinter ställer det till tre saker.

1. Snöröjningen kommer inte fram så det blir en massa snö kvar på gatan då de inte har flyttat undan sina bilar.
2. Många parkerar när vår utfart så att vi själva har svårt att ta oss ut och in.
3. Många ställer sig nära vår brevlåda så post- och tidningsutdelarna inte kan köra nära den utan får gå ur sina bilar eller backa in.

Jag har satt lappar på de värsta syndarna men det kommer ständigt nya som inte fattar.

Jobbade alltså på med boken och det blev ett par kapitel men efter kvällsmaten, som bestod av stuvade makaroner med stekt falukorv, gick proppen ur mig och jag hamnade i viloläge några timmar. Läste en stund i Nils Bergeås ”Mirakulösa överlevare” som jag nästan är klar med.

Har också hjälpt en filmproducent i USA med lite material och skickat ett par andra filmer till vännen Jordan i Portland som jag håller på att diskutera en donation med. Filmerna kom båda från TV4 när de uppmärksammade hans stora donation av Wendelle Stevens-material 2019. När Jordan skulle visa dem för sin personal på de länkar jag skickat då fanns de inte längre kvar.

Jag tror säkert att den uppmärksamheten bidrog till att alla nu är positiva till att skicka ännu fler böcker, dokument och bilder till AFU.

Under dagen kom en bok som jag beställt på nätet i brevlådan. Nämligen Colin Arnolds märkliga ”Blunks and Basilvania” som kan vara en nyckel till det mycket omtalade Sandownfallet på Isle of Wight i maj 1973. Jag hittade ju hela undersökningen i den brittiske ufologen Norman Olivers samlingar efter hans bortgång och Richard Svensson har skrivit om det i UFO-Aktuellt.

Händelsen bygger på ett vittnesmål från ett barn som för sin pappa berättar hur hon mött en varelse som liknade en clown och som betedde sig mycket underligt. Följ honom till hans mystiska hus och hört knepiga ljud från varelsen.

Nu visar det sig att pappan året före mötet skrivit en bok med teckningar av många märkliga varelser. Ni kan se en av dem här ovan och här nedan den lilla flickans teckning av det hon säger sig ha sett nära Sandowns flygplats.

Det är inte meningen att försöka visa någon omedelbar likhet mellan de två illustrationerna, flickans och pappans. Istället finns det en passus i förordet till pappans bok som är avslöjande. Här skriver en D. M. Bavin: ”He has a small daughter, who is an appreciative critic of the stories that he tells her at bed-time, and writes down later if they are deemed worthy.”

Pappa Colin hade alltså som vana att berätta riktigt udda sagor om väsen och varelser (som fyller boken) för den lilla flickan minst ett år innan hon ska ha haft sitt möte med ”clownen”. Utan tvekan gav pappan flickan många fina bilder av udda figurer innan hon själv berättade om ett möte med en sådan. Och bilderna i boken är inte några vanliga sagoväsen utan sticker ut som helt egna hittepåfigurer. Ni kan se ytterligare ett exempel ur boken här nedan.

Det finns alltså en risk att pappans berättelser och figurer har blivit till en del av den lilla flickans verklighet. I vilket fall är detta något som ingen ufolog tidigare uppmärksammat. Tål att tänka på.

Annars har jag jobbat lite med ett kommande föredrag och svarat på mejl i vanlig ordning. Och så skickade jag in en sammanfattning av ett kommande föredrag plus en biografi till en förening som jag ska prata för i augusti.

I säng efter midnatt för att läsa ut boken om mirakulösa överlevare.

PS: Inga spår efter vår lilla nyckelpiga.