Fredagen den 16 september blev en dag av sorg och avsked. P\u00e5 f\u00f6rmiddagen ringde en av sk\u00f6terskorna p\u00e5 den avdelning p\u00e5 Kolarebackens boende p\u00e5 sjukhuset i Mariestad d\u00e4r min pappa bodde och ber\u00e4ttade att pappa hade blivit s\u00e4mre och att min mamma redan var p\u00e5 v\u00e4g dit.<\/p>\n
Sj\u00e4lv kunde jag inte \u00e5ka f\u00f6rr\u00e4n flera timmar senare. Det fanns helt enkelt ingen som kunde ta \u00f6ver mitt jobb och n\u00e4r jag passerade \u00d6rebro en kvart efter fyra p\u00e5 eftermiddagen ringde mobilen igen och jag fick beskedet att pappa hade somnat in klockan 16.08 med mamma vid hans sida. Han hade f\u00e5tt morfin i flera omg\u00e5ngar och s\u00e4kert k\u00e4nde han ingen sm\u00e4rta och fruktan n\u00e4r han till slut gled \u00f6ver gr\u00e4nsen och drog sitt sista andetag.<\/p>\n
Tankarna som rusade genom mitt huvud medan jag sj\u00e4lv susade fram l\u00e4ngs motorv\u00e4gen i 120 var m\u00e5nga och komplicerade. De sista \u00e5ren hade pappa blivit allt s\u00e4mre, minnet hade urholkats och han fick allt sv\u00e5rare att delta i den v\u00e4rld som p\u00e5gick runt om honom. Det var oerh\u00f6rt sorgligt att se denne kraftfulle och sn\u00e4lle man f\u00f6rvandlas till ett kolli som de sista veckorna fick k\u00f6ras fram i rullstol d\u00e5 inte ens rollatorn kunde b\u00e4ra hans tunga steg l\u00e4ngre.<\/p>\n
Sista g\u00e5ngen vi tr\u00e4ffade honom, hela familjen, var f\u00f6rra l\u00f6rdagen d\u00e5 vi firade hans 86-\u00e5rsdag p\u00e5 sjukhuset. Men d\u00e5 var han l\u00e5ngt borta i sina tankar och talade n\u00e4stan inte med oss. ”Vill in p\u00e5 rummet”, var n\u00e5got av det enda han sa.<\/p>\n
Men mina tankar fylldes kanske \u00e4n mera av den pappa som jag v\u00e4xte upp med, som pratade med alla och aldrig tvekade att hj\u00e4lpa den som beh\u00f6vde ett handtag. N\u00e4r jag var ton\u00e5ring och n\u00e5gra \u00e5r yngre f\u00f6r den delen sk\u00e4mdes jag ofta \u00f6gonen ur mig f\u00f6r honom eftersom han alltid skulle prata med folk. Fem minuter efter det att vi hade parkerat husvagnen p\u00e5 campingplatsen hade han b\u00f6rjat prata med n\u00e4rmaste granne. Han var ett socialt geni som, \u00e4ven om jag inte fattade det d\u00e5.<\/p>\n
Med tiden l\u00e4rde han mig \u00e4n viktigare saker. Att st\u00e4lla upp och hj\u00e4lpa till, g\u00f6ra sitt jobb och inte s\u00e4tta sig sj\u00e4lv i fokus. Han bes\u00f6kte gamla och hj\u00e4lpte dem n\u00e4r de s\u00e5 beh\u00f6vde. Han sa aldrig nej n\u00e4r n\u00e5gon beh\u00f6vde ett handtag. Och han brydde sig alltid om sin lilla familj. Nu var han pl\u00f6tsligt borta.<\/p>\n
Sedan satt vi d\u00e4r, jag och mamma, och h\u00f6ll honom i handen. Klockan var efter 17 men man kunde fortfarande k\u00e4nna v\u00e4rmen fr\u00e5n hans kropp. Det var inte hemskt utan bara fint att sitta d\u00e4r och prata om honom, denne fantastiske man som vi b\u00e5de \u00e4lskat s\u00e5 mycket. Ett ljus brann fr\u00e5n nattygsbordet i det lilla rummet och vi bara satt d\u00e4r och t\u00e4nkte, gr\u00e4t och pratade innan vi \u00e5kte hem vid sjutiden.<\/p>\n
I dag har vi ordnat allt det praktiska. Det som m\u00e5ste ordnas innan livet kan g\u00e5 vidare f\u00f6r oss som \u00e4r kvar. Begravningsbyr\u00e5, val av kista, val av psalmer och solos\u00e5ng, mat och urna, s\u00e4ga upp hyreskontraktet p\u00e5 Kolarebacken, best\u00e4lla blommor och se ut en gravplats.<\/p>\n
Gravplatsen blev vacker i en backe bland tr\u00e4d och natur p\u00e5 Skogskyrkog\u00e5rden i Mariestad. N\u00e5gra meter fr\u00e5n en kamrat till mig som tog sitt liv f\u00f6r n\u00e5gra \u00e5r sedan och inte l\u00e5ngt fr\u00e5n en av mina b\u00e4sta v\u00e4nners pappa. B\u00e5de mamma och jag k\u00e4nde oss n\u00f6jda. H\u00e4r kommer pappa att f\u00e5 en v\u00e4rdig sista viloplats.<\/p>\n
Nu ska jag g\u00e5 och l\u00e4gga mig. I morgon \u00e4r det jobb igen och allt ska bli som vanligt. \u00c5tminstone en tid, fram till begravningen. <\/p>\n
Tack, pappa, f\u00f6r att du gav oss gl\u00e4dje och omtanke och att du alltid fanns d\u00e4r f\u00f6r v\u00e5ra sm\u00e5 pojkar. Vi saknar dig alla. Och jag kommer aldrig att gl\u00f6mma hur du drog mig i pulkan d\u00e4r p\u00e5 Sandvikens is.<\/p>\n