Den här dagen får vi börja bakifrån eftersom det var då det viktigaste hände. Klockan 21.30 tog jag och Anneli bilen till Keiser och sa hej då till Markus. Han satt och såg på teve med golfkompisarna, hade klarat läkarkontrollen och fått chockbeskedet att han måste raka sig! Det ingår i klädkoden för golflaget. Inte så kul, tyckte han.

Vi kramade killen och sa att vi var glada för hans skull och tycker att han är bäst. Och Markus är en person som kan kramas tillbaka så det känns bra att lämna honom här nu. Han har hittat kamrater, gillar skolan och har gått en golfrunda på en PGA-bana som han var nöjd med. På måndag börjar skolan på riktigt.

Annars började dagen med en drygt 200 kilometer lång bilresa norr ut mot Kennedy Space Center i höjd med Orlando. Något jag hade sett fram emot länge. Vi kom iväg 08.30 och var framme två timmar senare efter en lugn körning längs Interstate 95.

Efter att ha parkerat på den stora parkeringen, visat biljetter och fått gå igenom säkerhetskontrollen siktade vi direkt in oss på att ta bussrundturen till de platser som vi hittills bara sett på teve. Klassiska startplatta 39-A där Apolloprojektet startade färden mot månen, Vehicle Assembly Building (VAB) där en gång Saturn V-raketerna plockades ihop, kontrollrummet där alla uppskjutningar övervakats och övervakas, den enorma transportmaskinen med larvfötter stora som bilar som i lusfart såg till att världens största raket tog sig från VAB till startplattan och en hel del annat.

Och det fick vi. Men först hamnade vi i fel kö.

Fel är kanske inte riktigt rätt att kalla den för det var den kön som gällde för vår 50-dollarsbiljett och som gick till entimmasturen runt anläggningen. Men vi såg också en annan, betydligt kortare kö, som hade skylten Special interest tour. Och det kändes på något sätt mer som jag.

Som tur var blev vi inte ombordsläppta på den första bussen utan blev stående först i kön för att vänta ännu en kvart på nästa – och det var då som jag frågade damen som räknade in folk på bussarna vad den andra turen var för något. Och den lät betydligt mera intressant. Dessutom tre timmar lång.

Damen gick iväg för att kolla om det fanns några platser kvar och kom snart tillbaka och sa att det just nu fanns fem platser på 13.20-turen. Ville vi åka med den måste vi iväg till en biljettlucka utanför själva insläppet till anläggningen. Så jag älgade iväg tillbaka samma väg som vi nyss kommit in.

Väl ute igen ställde jag mig i en ny kö inne på Visitor Service men när jag såg en annan dam som lämnade sin plats bakom kassan så vinkade jag henne till mig och berättade läget. Hon bad mig följa med och fixade biljetterna. Suverän av service av de två damerna!

Fick faktiskt köa en gång till eftersom de gröna band vi måste bära var slut men när jag kom fram i den kön var de slut även där. Nu löste det sig ändå. Vi hade biljetter och kunde hoppa på bussen 13.20.

I väntan på turen gick vi runt och tittade på alla de raketer som stod utställda. Häftigt att se hela den amerikanska bemannade rymdhistorien på en gång. Vi slank också in i en Marsbuss som var mörklagd och istället för rutor hade den skärmar som spelade upp ett scenario som att vi faktiskt åkte runt på Mars.

Det var smällvarmt i bussen och det främsta minnet var nog inte Marsupplevelsen utan att vi alla vacklade ut som från en bastu och plötsligt uppskattade den 30-gradiga värmen utanför som riktigt sval.

Vi passade också på att äta en bit i form av en burgare och i kön till uthämtningen träffade vi en kille från Skaraborgs flygflottilj på Såtenäs utanför Lidköping som var i Tampa på utbildning med några kollegor.

Turen var lyckad och det var häftigt att se de historiska platserna med egna ögon. Startplatta 39-A används i dag av Space X som skjuter upp sina raketer härifrån. Uppskjutningskontrollen var också värt ett besök. Här satt de som såg till att Apollo kom upp från startplattan med ryggen mot själva skådespelet.

I slutet av turen stannade vi vid en stor byggnad tillägnad Apolloprojektet där vi (och en väldig massa andra) kunde se en hel Saturn V-raket, Apollo 14:s kommandomudul, flera månstenar, en minnesahall för Apollo 1-offren, tidningar om den första månlandningen (DN var med!), rymddräkter och en massa annat kul.

Sedan tog vi bussen tillbaka till shoppen där astronauten Sam Gemar (tre rymdfärder) signerade foton fram till 16.45. Och det hann vi precis! Passade också på att köpa några astronautbiografier innan vi gick till byggnaden som innehöll Atlantis och sg en film som slutade hur häftigt som helst med att filmduken blev genomskinlig och visade den verkliga rymdfärjan som fanns i den stora hallen bakom – dit vi kunde gå direkt efteråt. Snyggt!

Vi såg lite djurliv också under dagen. Ett antal sköldpaddor som långsamt tog sig över vägen och fick bussen att stanna, ett par alligatorögon som tittade upp ur en liten vattensamling och en vithövdad örn på långt håll. De har bon på flera platser där.

Vid 18 stängde KSC och vi tog bilen genom ösregnet, som just börjat, och körde mot West Palm Beach. Ett stopp på Burger king för lite mat och Wifikontakt med Markus och sedan vidare.

När vi väl kom hem gjorde vi ett snabbstopp på hotellet och sedan var det ut till Markus för att säga hej så länge och på återseende om tre månader. Skönt att veta att han kommer att ha det bra här.

Efteråt var det bara att packa och fixa inför morgondagen. Strax efter midnatt släckte vi med ett gäng ungar springande i korridoren utanför. Men vi somnar nog.

Jag och Anneli på KSC.

Undertecknad framför en del av USA:s rymdhistoria.

En del av rymdskytteln Challenger finns utställd i en minneshall över de astronauter som omkom i Challenger- och Columbia-olyckorna.

Den enorma byggnaden där Saturn V-raketen sattes samman används fortfarande.

På lite avstånd från uppskjutningskontrollen syns startplatta 39-A.

Längst bort undertecknad på uppskjutningskontrollen.

Startplatta 39-A där Apollo 11 sköts upp.

En jättelik Saturn V-raket finns utställd inom området.

Och så fick både jag och Anneli möjlighet att röra en del av månens yta!

Apollo 14:s kommandomodul finns utställd.

En månsten hämtad av Apollo 15.

Rymdskytteln Atlantis har fått ett eget hus.

Och så fick man testa att köra! Nåja.

Jag, Anneli och Sam Gemar.