I dag sov vi ända till 06.50 vilket var bra och sedan vi duschat och packat bar det ner till frukosten i huset intill. Vi var lovade tidig frukost till 07.30 vilket vi också fick eftersom vi ville vara på plats på Truro College där ufokonferensen skulle äga rum strax efter 08 för att kolla att all teknik fungerade.

Vi körde genom ett lätt regn med Alan Fosters bil framför oss. Alan skulle hålla dagens sista föredrag medan jag skulle hålla det första.

När vi kom fram var det bara att parkera och följa skyltarna som Dave Gillham satt upp och in på skolans ena aula. Där träffade vi dave och hans kollegor som höll på att förbereda det sista inför det att dörrarna skulle öppnas.

Som vanligt blev det problem med att koppla in min Mac men inte på det sätt som jag hade trott. För till slut blev det min Mac som alla kom att köra sina presentationer från.

Men till en början hade arrangerande Cornwall UFO Research Group inte en lång nog sladd vilket gjorde att en av dem fick ila iväg hem för att fixa en ny. Under tiden testade vi med att använda en stenkross till pc som redan fanns i lokalen vilket hade fungerat men som hade gjort att jag sannolikt fått hålla skärmen med handen för att den inte skulle ramla under föredraget.

Men allt ordnade sig till sist och tekniken tickade igång.

Det såg lite glest ut i bänkarna vid niosnåret men det visade sig bero på att tiden för första föredraget hade flyttats och när det väl var dags för Dave Gillham och David Lea att hälsa välkomna och strax därpå introducera mig så satt där 68 personer, vilket var riktigt bra.

Sedan pratade jag en timma om spökraketer, UFO-Sverige och AFU och publiken lyssnade intensivt och skrattade på rätt ställen. Jag tycker att föredraget gick bra och fick ett kvitto på det efteråt när kvarten jag satt av till frågestund fylldes av nyfikna händer.

Efteråt kom en man fram och rapporterade en intressant observation från 1960-talet och flera andra tackade för ett bra föredrag och pratade uppskattande om AFU som de såg som något viktigt.

Carl-Anton sålde fyra dvd-skivor med ”Ghost Rockets” till nyfikna besökare och jag pratade på med en rad personer som ville veta mer om AFU och spökraketerna. Tre av dem hade aldrig tidigare hört talas om någon av dem.

När jag och Carl-Anton gick ut för lunch (på McD över gatan, det var vad vi hann) regnade det igen så vi fick nytta av våra paraplyer. Då hade jag hunnit fotograferas av lokaltidningen som var där och gjorde reportage.

Tillbaka igen fanns det tid att träffa fler av besökarna och alla var väldigt positiva till min lilla presentation, vilket kändes skönt. De anteckningar jag skrivit struntade jag i stort sett i och pratade istället från hjärtat vilket blev mycket bättre.

Jag och Carl-Anton stannade kvar och lyssnade på Tim Walter, som pratade om hur han renat sitt hus från dåliga energier (kanske inte så mycket ufo precis) och Nigel Watson som verkligen höll sig till ämnet och höll ett intressant föredrag.

Nigel, som vi känner sedan tidigare, höll ett skeptiskt föredrag där han försökte se olika påverkansmöjligheter från populärkulturen och jag kunde konstatera att det han sa kunde lika gärna ha kommit från min egen mun. Nigel passade också på att nämna saker ur mitt föredrag vid två tillfällen och det är ju alltid roligt att bli citerad på ett sätt som visar att det man själv sagt faktiskt sjunkit in.

Vid 15.30 var Nigel klar och vi började plocka ihop för att åka vidare. Men först skulle det fotograferas till höger och vänster och många händer skakas. När vi så var på väg mot bilen hejade några av deltagarna på mig och tackade för ett bra föredrag. En av dem ropade ”jag gillade verkligen din skeptiska inställning”, vilket kändes kul.

Sedan körde vi norr ut mot Bristol genom ett hällregn som när vi kom fram dit hade förbytts i soligt och fint väder. Och efter att ha svängt in på M4 mot London var vädret i stort sett bra även om mörkret började lägra sig.

Under vägens gång fick vi rapporter från Anneli om hur det gick för Sverige i fotboll mot Luxemburg och när matchen var slut hade det blivit hela 8–0! Bra det!

Strax före 20 körde vi in på Valentine och Damiens gård och möttes av Valentine i dörren. En resa på omkring 350 kilometer.

Att komma till familjen Ward är som att komma hem till grannen på Stenbockens väg. det är som att vi aldrig varit borta. Vi pratar om om vad som hänt sedan sist och den här gången fick vi en ordentlig guidad tur genom huset som är ett enda stort renoveringsobjekt. Huset är riktigt stort och nu hade det börja hända massor av saker när det gällde att få ordning på det.

Som vanligt stod några goda ale framdukade och så snart de var slut kom det nya. Härligt för en ölälskare som mig som kör alldeles för mycket bil.

Pratet fortsatte vid middagsbordet innan vi efter några timmar (då vi avhandlat läget på AFU, nya Twin Peaks, våra senaste resor, läget för barnen och så vidare) tackade för oss och törnade in. I mitt fall efter midnatt sedan jag svarat på ett långt mejl från Eileen Lloyd som vi träffade på sjukhemmet i södra London för några dagar sedan.

När jag började tala satt 68 personer i publiken.

Undertecknad i samspråk med Nigel Watson.

Valentine och Damien i hallen som håller på att byggas om.