Upp klockan 06 efter lite drygt fyra timmars sömn högst uppe i David och Carolyns hus i utkanten av Sheffield. Kan inte påstå att vi är sarskilt utsövda när vi drar iväg i regnet och dimman mot Wales dit vi kommer några timmar senare. Vägen är slinrande och krokig till en början med men efter hand kommer vi ut på de stora motorvägarna runt Manchester.

Vårt mål är Janet och Colin Bord som driver bildbyrån Fortean Picture Library men också är kända som författare till en mängd böcker om ufo, det okända och diverse brittiska mysterier och sevärdheter.

Colin och Janet bor i ett stort hus som byggdes 1611 och där också deras bildbyrå finns. Vi vandrar runt och tittar på varje skrymsle och et blir en spännande tur. Böcker i de flesta hörn, en syn vi älskar och börjar vänja oss vid. I ett rum har Janet sitt skrivbord men där finns också deras bibliotek. En imponerande samling böcker i de ämnen som jag själv älskar.

En våning ned har paret ställt undan ett stort antal lådor med böcker, tidningar och annat material som vi får ta med oss till Sverige och AFU. Med hjälp av en skottkärra körs allt ut till bilen på framsidan av huset.

Efter besöket hos paret Bord, där vi käkade lunch, åkte vi några mil norr ut mot Ruthin och Jenny Randles, Storbritanniens främsta ufoförfattare och en god vän sedan många år. Jenny tar sedan några tillbaka hand om sin sjuka mamma vilket är ett heltidsjobb. Några böcker har inte kommit från hennes hand på länge nu. Det finns helt enkelt ingen tid.

Enda möjligheten att läsa henne är att prenumerera på Fortean Times eller International UFO Reporter. Vi plockade i alla fall upp henne utanför mataffären och klämde sedan in henne i baksätet tillsammans med allt ufomaterial och matkassar och styrde kosan mot hennes hus.

När vi var klara hos Jenny åkte vi till världens längsta ortnamn, ni vet det där som börjar med llangfairgwynochenmassaannat för att ta ett kort. Byn låg visserligen fyra mil åt fel håll men vad gör man inte för en bild. På vägen hem tog vår navigator Ulla oss ut på en helt otrolig väg. Istallet for att leda oss langs de vanliga asfalterade vagarna sa hamnade vi pa allt smalare vagar. Till slut var vagen sa smal att om vi hade mott en fotgängare så hade vi fått vända bilen! Jag skojar inte. Hackarna stod så nära att det inte ens gick att veva ned fonstret (lite overdrivet). Till slut tog vägen slut och framför oss låg ett helt okänt bostadshus. Då vände vi.

Nu kan jag inte skriva mer. Har precis kommit tillbaka från en fantastiskt kul kväll på en irländsk pub i Sheffield med livemusik mitt ibland gästerna. Faktum ar att det var tio musiker och åtta gaster i rummet – och vilket ös!!! For fem minuter sedan ringde Joe McGonagle, som var med oss, eftersom han inte hittade till sitt hotell trots att var taxi släppte av honom bara några meter från det för en stund sedan. Så kul hade vi det!

”Smoking” Joe McGonagle på puben.