Upp 07 och sedan frukost där jag och Carl-Anton fick husera ensamma i matsalen i sällskap endast av en stor negerfigur i trä. Några goda mackor och ett stenhårt ägg blev det plus ett par glas juice. Men Sedan körde vi mot Nederländerna med stopp för bensin strax efter gränsen.

70 kilometer efter Wildeshausen mötte vi en halv mil lång kö i motsatt riktning där ett större vägarbete lär påverka vår resa hem om en vecka – inget jag ser fram emot.

Nederländerna är ett platt, korikt och växthustätt land med bra vägar som gjorde att vi kom fram på slaget 12 vid färjeläget i Hoek van Holland. Många bilar stod redan på plats så vi gick rakt över gatan till en liten fiskbutik som också sålde glass och köpte en Magnum.

12.30 började kön rulla till biljettkontrollen och sedan vidare till passkontrollen och så till en ny kö. Men redan 12.50 var vi ombord och lastade in min väska med värdesaker i vår hytt – som jag bara trodde att vi hade på resan hem.

Så nu blir det färja till Harwich som anländer 20.45 vår tid, 19.45 brittisk,och så till London och Bob Rickard dit vi kommer framåt kvällen.

Som traditionen bjuder (mycket sådant på dessa resor) gick vi ut på däck medan färjan stävade ut från hamnen, det blåste ljumma vindar och vi stod där ett tag. Då hade vi hunnit sitta ned och lösa ett korsord också i väntan på att avfärden skulle bli av.

Hungriga gick vi till restaurangen och åt sen lunch, i mitt fall en finfin pepparstek och för Carl-Anton en kyckling med förrätter i form av friterad camembert och rökt lax. Min tvårätters med cola och dricks gick på 30 euro.

Kikade på den stilla ström av fartyg som rör sig i kanalen och med hjälp av ett båtspaningsprogram identifierade vi en del av dem. Mätta och nöjda satte vi oss vid ett fönster på andra sidan och Carl-Anton plockade fram ett korsord igen medan jag skrev lite mejl och tog en kall cola för nästan 50 kronor.

Sjöpriserna märks också på spriten (som vi får titta närmare på när vi åker hem) där en Bombay Sapphire kostar 40 konor mindre än på Bolaget men då med 30 centiliter mer i flaskan. Inget jätteklipp med andra ord.

Har också fortsatt diskutera ”chemtrails” med en kille som mejlat mig. Mina argument för att han inte ska säga att han är 100 procent säker på att det han ser inte är vanliga kstrimmor utan kemiska utsläpp är följande:

För att kunna vara 100 procent säker så måste man:

1. Ha kolla med SMHI eller militär meteorologer exakt hur luftlagren beter sig på den platsen vid just den tidpunkten då du ser ”chemtrails”.

2. Ha mätvärden som visar att det finns okända kemikalier i kstrimmorna.

3. Veta vad som skiljer en kstrimma och det som folk kallar chemtrails.

Det är ju särskilt punkt 3 som ställer till det. Här jämför folk med vad andra sagt är chemtrails. Men utan att det de jämför med verkligen har kunnat identifieras som chemtrails. På det sättet bevisar man alltså ett okänt med ett annat okänt vilket enbart för felaktig information vidare.

Det är ungefär samma läge som när en del säger att det finns äkta cirklar i sädesfälten. Jag har mött många sådana ”experter” som pekat ut cirklar som äkta, bara för att det senare har visat sig vara folk som har gjort dem.

Själv skulle jag vara mycket försiktig innan jag sprider åsikter om detta med chemtrails eftersom det som skrivs påverkar andra att tro att det rör sig om fakta. Och så är det faktiskt inte. Det är gissningar och rätt mycket tro.

Som om det inte räckte med detta så hjälpte jag en Facebookvän med argument för att jorden är platt. Man blir helt matt över vad folk tror på. Vi tänker ofta på oss människor som att vi hela tiden ökar vår kunskap och att allt går framåt. Men det finns alltid många som lever i ett lags medeltida mörker (jag vet, medeltiden var inte så mörk, men ändå) och tror på saker som är fullständigt bisarra.

Varje generation verkar få börja om på noll, åtminstone sett till den stora massan.

Uppkopplad som man är fick jag dessutom en beställning på en flaska Campari från min kära Anneli där hemma, så den saken kunde jag fixa direkt mot ett utbyte av 17 euro till kassören.

Klockan 19.45 lokal tid så satt i i bilen på bildäck och jag hade precis hunnit byta simkort till mitt brittiska i paddan. Vi var framme och fick som en av de första bilarna i kön rulla av till brittisk mark. Passkontrollen gick snabbt och sedan var det bara att styra (på vänster sida) genom natten mot London och Bob Rickard.

På vägen ringde Omar Fowler och kollade så att vi verkligen skulle dyka upp i Derby i morgon, och det ska vi ju.

Efter att ha tankat så kunde vi parkera utanför Bobs och Sams hus och bära in våra väskor. Riktigt kul att träffa Bob igen! Vi satte oss i köket och pratade ett par timmar medan jag och Carl (som han kallas här) åt var sin inköpt macka och jag drack en Newcastle Brown.

Snart var vi fördjupade i samtal om samlingar som borde räddas och människor som borde kontaktas. Våra gemensamma favoritämnen. Men strax före midnatt hade vi hoppat i säng, Carl somnade på stört medan jag låg vaken och skrev en stund. I morgon är det uppstigning 06.

Bob Rickard.

Här är vi på väg bland Nordsjöns alla fartyg. Stena ”Hollandica”, det är vi. Harwich rakt västerut.

Korsordslösning ombord fick tiden att gå.