Efter en natt på var sin soffa i familjen Watsons vardagsrum, där vi faktiskt sov helt okej även om jag vaknade ett antal gånger, vaknade jag och Carl-Anton på riktigt strax före 07 och gick upp. Det första jag gjorde var att avboka hotellet i Tyskland som vi ju inte kommer att utnyttja när vi ska flyga hem.

Anneli hörde av sig och berättade att hon i sin tur bokat av vår färjeresa hem – bra att jag tog ett avbeställningsskydd för 80 kronor.

Läste lite mejl och svarade Markus som hört av sig från USA. Skönt att familjen hör av sig när sakerna inte går som de ska.

Nu väntar lift med Nigel Watson upp till London och Bob Rickard. Som tur är så får vi med oss alla hans böcker och papper dit så att vi kan packa dem hos Bob. På vägen ska jag ringa Trygg Hansa för att få hjälp att fixa flygbiljetter hem till Stockholm. Hemma har Anneli lovat att avboka färjan.

Mycket som påverkas när planerna kastas om så här.

Nå, vi blev verkligen bra omhändertagna här. Nigels fru Barbara kom och serverade te så snart vi kommit upp och ni kan se Carl-Anton ta tag i sin kopp på bilden ovan. Nigel fortsatte att plocka ihop lite böcker och annat innan han satte igång och brassade korv och bacon till mig och Carl-Anton som smakade alldeles utmärkt.

Sedan bar det iväg mot London med Nigel vid ratten men innan vi svängde ut ur stan stannade vi till på verkstaden för att plocka upp min planka som vi brukar ha bakom ryggen för att kunna lasta upp till taket. Bra att ha fått med den också.

Färden upp till London och Bob Rickard tog sex timmar med ett stopp för lunch på Burger King. Otroligt nog har jag fortfarande ont efter tandutdragningen och kan inte öppna munnen ordentligt så att äta hamburgare tillhör något av det svåraste jag kan ägna mig. Varje tugga gör ont.

Under tiden upp genom ett soligt och sommarvarmt England pratade jag och Nigel om tusen saker, alla kopplade till vårt ufointresse. Vi har exakt samma åsikter när det gäller ämnet – att det finns rapporter som är genuint gåtfulla och kräver utredning samt att nästan allt folk ser är misstag och feltolkningar.

Nigel själv har läst psykologi är är väl medveten om vilka brister vi människor har. Och det kan jag nog säga att även jag har efter alla år med ufofenmenen.

Jag ägnade också en del stunder åt att messa med försäkringsbolaget, Trygg Hansa, hemma i Sverige för att få klart med hur vi ska ta oss hem utan bilen. Och deras personal har varit ett stöd och stor hjälp under det senaste dygnet. När vi kom fram till London hade de bokat ett SAS-flyg 10.35 på söndag åt oss.

Bob konstaterade att detta aldrig hade hänt med ett brittisk bolag. Då hade man fått fixa allting själv.

Framme hos Bob lastade vi ur Nigels bil och bar in alla kassarna i Bobs hus. När jag stod där kom Bobs lätt knarkpåverkade granne och undrade vad vi höll på med och jag frågade honom om han inte kom ihåg oss från i maj då vi rusade runt på gatan och packade om allt medan regnet strilade. Då rusade även han runt (hög som ett litet hyreshus) och filmade det hela.

Det gjorde han nog inte, i alla fall tydde inte hans blanka ögon på det, men han frågade i alla fall om han inte kunde få en bok då jag berättade att det var ufoböcker vi lastade. Och visst, det kunde vi kosta på oss så jag gav honom ett slitet pocketexemplar av Jacques Vallees ”Passport to Magonia”. Vilket gjorde honom glad: ”Thank you man!”

För Bob och Nigel blev det att glatt återseende. De hade inte träffats på trettio år! Vi satte oss i köket och fikade och sedan gick vi ner för att titta på Bobs källare med alla lådorna. Numera kan han faktiskt visa upp den för folk. Så pass städat har det blivit.

Vid 18-bläcket ringde Sam efter mat från Speedy Noodles igen och den här gången kom budet snabbt. Jag hade hunnit gå till butiken ett kvarter bort och köpt ett par öl, bland annat en flaska Golden Hen. Vi blev alla snabbt proppmätta men jag fick i alla fall i mig min portion. Supergott som vanligt.

När vi ätit klart var det dags för Nigel att dra ned till Victoria Station där han ska bo på ett hotell i natt i väntan på en filmfestival han ska skriva om i morgon.

Jag och Carl-Anton gick ned i källaren och packade 19 lådor med det arkivmaterial som Nigel skänkt till AFU. En del var böcker men mycket hans eget underlag för sina efterforskningar om 1909-års ”Scareship Wave” och mycket annat som berör tidiga ufoobservationer. Mycket värdefullt för AFU.

Har suttit och svarat på en del mejl också, bland annat ett från en trevlig kille – Erik – som undrade om han kunde hjälpa till vid vår nästa expedition till Nammajaure. I sitt vänliga mejl skrev han bland annat: ”Jag blev ett stort fan av er verksamhet då jag såg dokumentären ”spökraketerna” på SVT” – kul!

Nu har vi den personal vi behöver men jag hoppas att vi kan dra nytta av Eriks entusiasm vid ett annat tillfälle.

Det har varit en bra dag, trots allt. Kul att hinna prata så länge med Nigel Watson, en person jag har stor respekt för genom de böcker han har skrivit. Och skönt att vi nu fått besked om när vi får flyga hem. Söndag morgon blir det till att gå upp 06.00, men sådant är vi vana vid.

Ett av fynden bland Nigels böcker. En Fatimabok varken jag eller Bob Rickard hade sett förut.

Carl-Anton dricker sin morgonkopp te hos Nigel.

Nigel, Carl-Anton och Bob fikar.

Carl-Anton och jag jobbade några timmar i källaren med att packa Nigels arkiv.