Jag hann rätt precis gratta min söta Anneli på hennes födelsedag i morse och överräcka ett par hörlurar och ett kort som jag tagit med från Sverige när jag insåg att min mage inte var i bästa form. Men föga anade jag att den skulle vara en droppe i Mekongfloden mot vad som väntade Anneli.

För efter frukost, där jag höll mig till en macka och ett glas juice och te, gick vi alla tre ned till lobbyn och väntade in vår buss till Mekongdeltat som 40 minuter försenad dök upp. Då hade jag varit ett par vändor på toa, för säkerhets skull, tagit en Imodium och korsat fingrarna för att det magen skulle överleva den två timmar långa resan ur stan.

På vägen upp försökte jag sova men det blev mest vila. Och några kort orkade jag inte ens tänka på att ta. Också Carl-Anton började nu känna sig mindre alert och Anneli kände sig också allt sämre.

Vid ett stopp vid ett buddhisttempel, där ett ultrasnabbt och häftigt regn kom över oss, var vi alla glada att det bara var fem minuter till färjeläget och en toapaus.

Jag ska kanske inte ska gå in på detaljer men det var bra att vi hade med egna toarullar, handsprit och tabletter i dag.

Hamnstaden där båten utgick från heter My Tho (70 kilometer söder om Ho Chi Minh-staden) och där rådde det en ivrig trafik med små turistbåtar ut i den väldiga Mekongfloden och ut till öarna. Vårt mål var Unicorn Island, mitt i floden.

Så långt hade vi hyfsad koll på magläget. Men när vi började närma oss träkajen slogs vi av en stank (doft?) från en fisksåsfabrik som fick det att rulla runt ett extra varv i allas våra magar. När vi så gick i land såg Anneli blek ut och svimmade för en kort stund, som tur var fick jag tag i henne och hon vaknade till på träplankorna och kräktes.

Inte så kul när en turistgrupp samtidigt ska passera och ytterligare en lägger till precis efter.

Medan övriga sju i gruppen gick in till en butik och blev förevisade hur man tillverkar godis pratade jag med guiden (”Rio”) och satte jag mig med Anneli men snart var vårt gemensamma mål en toalett som såg ut att ha grävts upp ur marken och inte städats sedan Hedenhös. Och där började också jag må dåligt.

När vi väl tog oss ut bestämde vi tillsammans med guiden att Anneli mådde bäst av att åka tillbaka med en egen båt för att vila vid kajen där vi kommit ifrån.Där fanns toaletter och annat. Så jag och Carl-Anton vinkade av henne, betalade 100.000 dong till kaptenen och hoppades att allt skulle gå bra.

Det trodde Anneli också.

Men medan jag och Carl-Anton och de övriga i gruppen fick hoppa ned i två klassiskt avlånga båtar (bild ovan och nedan) och se djungeln och en liten slingrande del av Mekongfloden på nära håll – det var fridfullt – så hade Anneli satt sig på en bänk vid kajen för att vila. Men när hon skulle resa sig upp svimmade hon igen och föll på asfalten, fick ett par små skavsår vid tinningen och skrapade knät.

En vänlig kvinna hjälpte henne och en man – Phong – på det företag som drev båttrafiken och som av Anneli fick veta att hon reste med Luxury Travels kontaktade företagets kontor i Ho Chi Minh-staden som i sin tur kontaktade guiden ”Rio”.

Själv satt jag och Carl-Anton då framför ett rikt dukat bord för att äta lunch men ingen av oss kunde få ned en tugga utan höll oss till några slurkar Cola. Efter en stund kom Rio fram och sa att ”your wife is very sick and is taken to hospital” vilket fick mitt hjärta att nästan stanna.

För Phong som hjälpte Anneli insisterade på att hon behövde hjälp, och det gjorde hon eftersom hon tappat mycket vatten och han tog henne till akutmottagningen på det lokala sjukhuset.

Själv fick jag också all hjälp jag kunde tänka mig. Rio fixade fram en ung kille med lätt mc som körde mig över ön till andra sidan där en kvinna mötte upp, redan förvarnad om min ankomst, och där jag blev tillsagd att vänta. Stod säkert där i min relativa ensamhet (det passerade turister ibland) och blev allt mera oroad. Jag ville ju bara komma till Anneli så snart som möjligt.

Efter kanske tjugo minuter kom kvinnan som tagit emot mig tillbaka och nu med ytterligare några turister som jag skulle dela båt med. Satte mig längst fram för att komma av snabbt vilket gjorde att jag fick en massa vatten på mig när båten slog i vågorna. Men jag hade lätt att tänka ”vad spelar det för roll” under färden över. Och det är ändå så varmt under dagarna att jag snabbt skulle torka.

På andra sidan väntade två personer som tog emot mig, den ena en kvinna och den andra en kille med motorcykel. Han gav mig en hjälm och så fick jag åka baktill genom stan till sjukhusets akutmottagning.

Också där var jag väntad och vinkades in i en sal med tio, tolv sängar och hälften så många patienter. Intill Annelis säng stod en läkare och undersökte hennes mage med ultraljud och bredvid honom Phong som berättade läget. Det föll en sten från mitt hjärta när jag såg att Anneli visserligen var ordentligt trött och hade vätskebrist men att hon ändå verkade hyfsat okej, även om hon helst av allt ville sova.

Ett dropp var satt i hennes arm och hon hade fått en spruta.

Akutsalen var en skitig och mindre positiv bekantskap. Här låg flera som var i rätt dåligt skick och deras anhöriga satt som jag på sängar intill. Några kuddar fanns inte och lakanen var inte bytta efter den förra patienten. Toaletterna går knappt att beskriva och tyvärr var vi båda tvungna att använda dem vid ett par tillfällen. Återigen var jag glad att vi hade med eget papper.

Handfatet var sprucket och kranen hängde på sned. En röd tvål men inga handdukar var det som erbjöds efteråt. Golvet hade skurats för några veckor sedan.

Efter en stund kom ett olycksfall in. En man i 50-årsåldern som var blodig över hela överkroppen och som fick ett stort bandage över sitt sargade ansikte. Läkaren spände fast honom ordentligt så att han inte skulle ramla ur sängen och en syster ställde fram en stor plastpåse som han förväntades använda för att spy i om å skulle bli aktuellt.

Lite senare rullades en avliden ut övertäckt med ett lakan och med gråtande anhöriga intill sig.

För oss var frågan om Anneli skulle få komma med oss tillbaka eller vad som väntade. Phong ringde ibland, till en av läkarnas mobiler och som kom läkaren till mig för att vi skulle få prata. Ingen bland personalen kunde någon engelska.

Till slut kom vi överens om att vi skulle ta en privatbil för en miljon dong (400 kronor) till hotellet, men så kom vår guide och Anneli hade satt sig upp och vågade chansa på att åka med gruppen. Det var bra.

Jag följde med Rio bort för att betala räkningen som slutade på 304.000 (cirka 120 kronor) och så gick vi ut till Anneli som fått hjälp ut till dörren. På gatan utanför stod vår minibuss och så kunde vi återförenas med gruppen och Carl-Anton som ju hade varit på toaletten när jag kördes iväg på mc till båten och först inte fattade var jag var. Efter en halvtimmas letande fick han veta att jag var hos Anneli men eftersom hans engelska inte är så bra visste han inte riktigt läget.

Nu bar det av hem! Jag bad guiden om ett toastopp efter en timme och det fixade han.Tur för mig och bra för Anneli. Men jag blir inte vän med vattenslangen som ska användas för att bli ren. Jag vill gärna ha papper också, men det var slut nu.

Tillbaka på Dragon Palace var det bara att försöka få rent våra kläder, duscha och sedan vila en stund. Jag skrev till Markus och Niklas och berättade vad som hänt och även till Britt-Marie i Bangkok. Efter några timmar vågade jag mig ned på gatan (eftersom jag ansågs minst sjuk) och köpte yoghurt, dryck, bananer och några äggmackor i vitt bröd och tog med upp till de andra.

Carl-Anton hade ett par rör med brustabletter, vätskeersättningsmedel, om Britt-Marie packat ned och de kom väl till pass nu. Vi tog var sin innan jag sa god natt till honom och gick till Anneli med hennes.Sedan somnade hon och jag läste en stund för att känna mig säker på magen.

I morgon åker vi till Britt-Marie i Bangkok!

Så här fina såg jag och Carl-Anton ut under flodfärden.

Turen på floden var vacker.

Vattnet är färgat av silt.

En skylt helt i vår anda.