Det är alltid roligt när en större tidning publicerar en artikel med ufoinslag. Och även om det bara finns med lite i utkanten av författaren (och min Facebookvän) Maria Küchens artikel i Svenska Dagbladet i dag så är det roligt att konstatera att begreppet ”ufolog” faktiskt hamnar på en kultursida.

Maria, som håller på med en essäsamling om rymden som kommer ut senare i år under titeln ”Rymdens alfabet” (där jag har fått nöjet att korrläsa ett kapitel) berättar i SvD om vårt sökande efter intelligent liv och om vad universum kan tänkas dölja i det avseendet.

Och det är inte utan at jag kommer att tänka på Eugen Semitjov när hon på slutet skriver: ”Och ändå – det kan komma en dag när rubriken ’Det är utomjordingar!’ möter oss i seriösa medier helt utan garderingar.”

Själv startade jag min dag med att skicka iväg min artikel om ”Slaget om Los Angeles till Historisk brott & mysterier” innan jag åt lunch med Anneli och Markus och sedan gav mig av till jobbet. Hann också skriva en rad till ännu en person som jag hoppas ska skriva på uppropet för AFU också och ett svar på ett mejl från en annan som sent i natt gav klartecken till att sätta hans namn under det hela.

På jobbet skrev jag om en japansk satellit som ska skapa artificiella meteorregn, det första av dem över Hiroshima till våren, om det hemliga mötet mellan Nordkorea, Sydkorea och USA i Sverige just nu och givetvis om Donald Trumps tal sent i kväll – som jag lajvade och även skrev för papperet. Plus en mass annat i vanlig ordning.

När det blev matdags gick jag och Björn över bron till Ewog där jag bröt mönstret och beställde en tallrik med vårrullar. Bad om en extra och fick två för en tia till. Det smakade alldeles utmärkt. Handbollen pågick samtidigt och den följde vi på text-tv i Björns telefon.

Resten av kvällen blev hyfsat under kontroll.

När jag kom hem fick jag ett mess från en kille i Uppsala som sett några lysande föremål som han också fotograferat. Föremålen syntes fortfarande vid 02-tiden när vi hade som mest kontakt. Efter många meddelanden hit och dit där jag till slut också gick ut och fotograferade himlen själv och dessutom skickade skärmdumpar från Starry Night så kom vi fram till att det var stjärnan Procyon och några andra stjärnor som han såg.

Eftersom han tittade på dem under minst 90 minuter samtidigt som de rörde sig långsamt åt höger och dessutom befann sig på den plats där Procyon och andra stjärnor befann sig så köpte han förklaringen. Då ska man ändå ha i åtanke att han svarade ”mer än de flesta” på min fråga om vad han visste om stjärnhimlen.