Även om jag inte hann med särskilt mycket inna det var dags att fixa lunch till mig och Markus så ökade takten när jag väl kom till jobbet. Fast på vägen dit läste jag ut Karl-Egon Wikströms bok ”Utomjordingar och det okända” som han gett ut på ett print-on-demand-förlag.

Boken är snabbläst, bara 117 sidor där många är fyllda till hälften. Texten bygger helt på blogginlägg från den 17 mars 2013 till den 20 november 2016. I urval får man nog tro. Och trots att texten inte är korrläst eller alltid så lätt att förstå är den ofta flyhänt och lättläst.

Innehållet är något utöver det vanliga eftersom Karl-Egon har kontakt med såväl spöken som utomjordingar och kanske till och med lite till plus att han själv säger sig kunna påverka politiker och teveankare med tankekraft.

Det är inte lättsmält, det kan ingen säga, och jag kan nog se andra förklaringar på en hel del som Karl-Egon skriver än att det rör sig om fysiska besökare. Men det är helt klart att han själv är övertygad om sin sak. Eftersom vi har haft en hel del kontakt genom åren så förekommer även jag på några ställen.

Oavsett vad man tycker om Karl-Egons ganska häftiga påståenden så gillar jag honom. Och vi har kontakt på olika sätt då och då.

På jobbet blev det mycket att göra, bland annat med ett larm om att det kunde ha läckt ut radioaktivitet på Arlanda, men jag och Björn hann i alla fall gå till Rosa Drömmar och äta. Sedan drog det igång igen och sist på kvällen överraskades vi av ett tal av prins Harry som jag lyssnade på och skrev om.

Skrev också ännu en artikel i följetongen om de mystiska drönarna i Colorado och Nebraska. Nu ger myndigheterna upp jakten på dem. En vän till mig, Robert Bartholomew som är professor i Nya Zealand, uttalade sig i en artikel på ABC News sajt. Robert verkar tro att allt bara var inbillning men så långt vill jag absolut inte gå. Det finns både bilder och bra vittnesmål som styrker att något verkligen flugit över delstaterna.

Jag stack också emellan med att skriva en liten bokspalt på 1.000 tecken till Namn och Nytt. Boken var ”Ölands testfält – Stora Alvarets bäst bevarade hemlighet” av Oddbjörn Andersson och den kom ut på Stora Alvaret förlag förra året. Inte så dum!

Till slut var dagen slut och klockan hade blivit 01. Nu är jag inte på jobbet på fyra dagar men det blir rätt mycket som ska göras ändå.

Resan hem gjorde jag med en av de chaufförer som jag inte åker så ofta med men som ändå känner mig och hittar hem. Han berättade att han hade stått på Valhallavägen natten mot den 13 januari då den stora bomben exploderade på Gyllestiernsgatan. Och trots att han var 250 meter från smällen skakade hela bilen och det slog lock för öronen på honom:

– Jag trodde faktiskt att jag hade dött, så konstigt kändes det i huvudet, berättade han. Min första tanke var att det var min bil som hade exploderat och det jag såg framför mig var den sista bilden jag hann se innan jag dog. Det var först när jag öppnade dörren och det kom in frisk luft som jag var säker på att jag faktiskt var vid liv.

Eftersom han trodde att det var ett attentat vid amerikanska ambassaden tog han Gyllestiernsgatan för att köra dit men blev då istället förste utomstående på platsen.

– Det luktade krut när jag kom dit och det var många som oroligt tittade ut genom sina fönster.

Så löd hans historia.

Hemma tog jag ned tvätten och rostade mig en macka med en kall Pucko. I säng 02.30.