Siam Cottage Guesthouse i Moreton-in-Marsh är kanske inte Englands bästa hotell. En doftapparat som pumpade ut new age-kväljande lukter i rummets ena hörn och en dusch som man måste ha ingenjörsexamen för att sköta och som bara hade iskallt och skållhett som alternativ och något däremellan i två sekunder lade grunden. Och ingen frukost ingick trots ett pris på över ett tusen kronor.
Men toppen (eller botten kanske) kom när skulle ge oss ut på stan för att hitta något ställe att äta just frukost på och nyckeln till ytterdörren vägrade kommunicera med låset. Dörreländet ville helt enkelt inte öppna sig. Vi försökte både jag och Anders i säkert en kvart innan vi gav upp och gick upp på rummet. Jag ringde hotellets nummer men inget svar. Så då ringde jag Booking och hamnade i Indien hos en trevlig dam.
Jag förklarade läget och hon förklarade att hon inte hade något annat nummer än det jag redan hade ringt. Då sade jag vänligt till henne att hon kanske borde söka reda på ägaren i den vanliga nummerupplysningen och att jag tänkte slå in dörren om vi inte var ute efter en halvtimma.
Medan vi väntade på att något skulle hända gick Anders ned och fortsatte försöken att få ut oss medan jag knackade på en dörr där det hördes musik från rummet. Efter flera försök nådde jag kontakt med en stackars thailändare som verkade jobba på hotellet.
När jag förklarade att vi inte kunde komma ut missförstod han mig och trodde att jag inte visste att jag skulle släppa nyckeln i en låda utanför när vi gick, eftersom ingen jobbade i receptionen. Innan jag hann förklarade igen ropade Anders att han lyckats forcera låset och att vi faktiskt kommit ut.
Väl ute flyttade vi bilen och gick till Tesco och handlade några frukostmackor och dricka och så tog vi sikte på Rollright-stenarna någon mil utanför staden.
Givetvis ringde ägaren till hotellet när vi var på väg längs slingriga vägar så att jag missade att titta på navigatorn och fick stanna och fråga två damer vid en busshållplats. Fem minuter senare var vi framme vid stencirkeln där det fanns en liten fin parkeringsficka att ställa bilen på och där vi satte oss och åt vår frukost i framsätet.
Ägaren var orolig för vad jag skulle skriva om hotellet det förstod jag och när han frågade om det varit något annat så räknade jag upp också dessa problem. Han kunde inte förstå det, sa han, de hade ju alltid fått så fina recensioner. Well, inte från oss i alla fall.
Stencirkeln är ganska anfrätt av tidens tand efter 2.500 år och alla stenarna har gropar och hål som schweizerostar. En av stenarna är lite större medan de övriga som mest räcker en person till midjan.
På andra sidan vägen står ännu en sten och i gräset ligger flera mindre. The King Stone heter den stora. Vacker men också anfrätt. Allt ligger på toppen av en kulle som en gång hade fin utsikt över stora områden.
Nöjda med stenbesöket ställde vi in navigatorn på Bob Rickards hus i London och efter ett stopp för bensin på serviceanläggningen i Beaconsfield tog vi var sin burgare på McD där innan vi åkte vidare. Anders hann somna till ordentligt innan vi tog vår bensin/McD-paus men sedan höll han sig vaken då vi svängde in på M25 och vidare till M11 in mot Forest Gate och Bob.
Med oss till Bob och hans hus hade vi fullastad bild med ufoarkiv och framme hos honom väntade en till synes oändlig mängd lådor som väntade på oss sedan tidigare. Under några timmar bar vi upp 20 procent av dem, byggde lådor, packade dem, vägde alla och staplade i det som skulle bli vårt sovrum.
Vi packade också allt vi haft i bilen i lådor och märkte upp dem, det blev 31 stycken. Och knutit upp alla plastpåsar som vi packat ufomaterialet i för att det inte ska ta så stor plats i bilen. Plastkassar är dyra och dem återanvänder vi så länge det någonsin går.
Sammanlagt har vi nu 58 lådor uppburna till marknivå med arkiv och böcker från Malcolm Robinson, Walter Blythe, Paul Devereux, Omar Fowler, Peter Rogerson, Eileen Lloyd, Peter Hough, John Rimmer och många fler. Det har varit en mindre utmaning att jobba med allt det i dag med 30 grader ute (och inne) vilket inte har gjort arbetet så mycket enklare…
Hittills har vi packat och burit 721 kilo i Bobs hus och mer ska det bli. Sannolikt över ett ton innan vi skeppar allt till Sverige.
Det finns väldigt mycket spännande och bra material i alla dessa lådor men givetvis också en hel del dubbletter som även de kommer AFU till nytta då de kan säljas i AFU Shop.
När vi äntligen var klara fick vi middag i form av smakrika nudlar och friterad kyckling. Efter det bar vi en stund till, tog en välbehövlig dusch och överraskades av ett stilla, och väldigt kort regn, som fick Bob och Sam att studsa till. Det har inte regna på många veckor men det som mom var et fåtal droppar som nästan gick att räkna.
Anders som hade tvättat och hängt den i trädgården fick bråttom att plocka in den men det hade nästan inte behövts. I vilket fall var det skönt att vandra ut till Tesco för att köpa vatten och en öl efteråt. Och en iskall burkcola som jag svepte direkt utanför dörren. Det var riktigt gott! Värmen har verkligen tagit ut sin rätt.
Tillbaka i det varma rummet gick Anders och satte sig i dörren mot trädgården, som också är dörren från vår dusch och toaletten, för att få lite svalka. Men efter en stund kom Bob in med en fläkt som kan bli vår räddning i natt.
På tal om Bob så var han faktiskt karaktär i serietidningen om Nick Fury, agent of Shield en Marveltidning från 1969 (majnumret, nummer 12)med Stan Lee som redaktör och Steve Parkhouse som textförfattare och Barry Smith som tecknare.
Vid 23 var jag klar vid datorn, vår fläkt stod och snurrade och det var dags för sängen. I morgon ska vi möta Tim Good och sedan bära fler lådor. Till sist en bild som visar vårt behov av svalka.
