Efter att Fred väckt mig 05.15 i vanlig ordning somnade vi faktiskt om och kom upp efter 07 som planerat. Natten hade gänget tillbringat i var sina stugor på familjen Järvids tomt nere vid Backsjön utanför Arvika, Felix sov i husbilen. Och det var här vi skulle ägna dagen åt att dyka och filma.

Med oss under dagen hade vi en dykare, Jonas, och en sonarexpert, Uffe, som skulle hjälpa teamet med själva sökandet efter det föremål som familjen såg störta i sjön den 27 juli 1999. En mycket intressant och välbelagd observation gjord i fullt dagsljus av en stor grupp människor.

Föremålet såg ut som att det var deltavingat och förde ett förskräckligt oväsen där det fot fram över huvudena på dem innan det verkade vika av något för att undvika att slå ned på land och istället störtade i sjön mot den västra stranden till.

Nu var makterna inte riktigt med oss eftersom det började vräka ned precis när vi skulle gå ned till vattnet för att börja skanna av den delen av sjön där föremålet försvann. Det regnade så mycket att vi fick söka skydd och regnrocken jag hade med mig var visserligen bra men räckte nästan inte riktigt till.

För att inte tala om kameran som blev så blöt att linsen immade igen och det tog timmar att få den torr igen.

Så vi blev sittande inomhus ganska länge och hann diskutera allt som hade hänt i samband med militärens insatser runt sjön. Och Jonas visade sig ha varit på plats för att söka efter föremålet i Backsjön långt innan de militära dykarna var på plats. Det visste jag inte förut.

Jag fick väldigt mycket spännande information under dagen som jag kommer att ha nytta av när jag skriver min nya bok och Jonas, som blev ordentligt intresserad av händelsen lovade att hjälpa till genom sina kontakter och kollegor.

När regnet väl slutat gav sig sonargänget ut i en båt följd av filmarna. Och även om regn och rusk försenade allt filmande så betydde det att jag hann prata ordentligt med dykaren och familjen vid flera tillfällen under dagen.

Jag hann också prata lite extra med Niklas Järvid och bland annat be honom att visa vilken vinkelstorlek föremålet hade på himlen när det rusade förbi.

Jag måste säga att vi har blivit så oerhört väl behandlade av familjen Järvid, Tor, Yvonne, Niklas och Susanna, som såg till att vi fick god mat i överflöd och att det alltid fanns fika och dricka. Jag tror aldrig att jag mött samma varma och positiva bemötande någon annanstans under mina uforesor.

Till slut kom sonargänget tillbaka och hade med sig några utslag som verkade lite mera intressanta och efter att vi samlats runt ett bord och tittat igenom sonarfilmerna – och själva filmats medan vi gjorde det – bestämde vi oss för att åka ut igen, nu med dykaren. Ja, dykarna, för Felix Herngren som har dykarcertifikat skulle också vara med.

Det blev en riktigt spännande eftermiddag där Felix och dykaren gick ned på några olika platser och jag kan garantera att det kommer att bli bra teve när programmen väl börjar sändas i vår. Jag och Fred följde det hela från stranden på västra sidan av sjön, jag med kameran i högsta hugg, Fred med sin Gopro som han filmade med.

Medan vi väntade hann jag också tala med två andra som bodde nära nedslagsplatsen för att få deras bild av det som hade hänt men tyvärr hade ingen av dem sett själva kraschen då de inte varit där just då.

Niklas Järvid hjälpte oss också att spåra en man i Arvika som hade filmat när militären sökte efter föremålet i augusti och september 1999 men det visade sig att han hade kastat filmerna i samband med några flyttar! Man kan bli besviken för mindre.

Vi stod alltså där och spanade och kunde notera att John lyckades bryta av en åra på väg ut till sökplatserna så Uffe fick ro dit och överlämna en av sina så att filmandet kunde fortsätta.

Vi hann också, skämtsamt, bli hotade till livet av en ortsbo om vi klev på hennes bästa svampställe som råkade ligga mitt på den stig vi gick på. Vi tog henne i alla fall på allvar och klev ut i lingonriset.

Nu kan jag inte avslöja allt om vad som hände under eftermiddagen eftersom jag inte vill förstöra spänningen för de som ska se TV4-serien i vår. Men när vi kom tillbaka till familjen fortsatte filmandet där innan vi till slut tog adjö av hela gänget. Mycket nöjda med allt vi hade åstadkommit under de två dagarna vid sjön.

Och med besöket hos familjen Järvid över huvud taget! Vi kunde verkligen inte tacka dem nog mycket för allt de gjort för oss.

När vi väl kom iväg hann vi bara köra drygt 200 meter innan John upptäckte att det växte massor av Karljohansvamp intill vägen. Så det blev stopp mitt på grusvägen och John, Felix och jag rusade ut. De två första för att jaga svamp, jag för att filma dem. Det har blivit en hel del bakom scenerna-filmer under de här dagarna.

Till slut var vi i alla fall på väg mot Åmål längs Dalslands slingrande vägar och med mig i passagerarsätet i fram medan John rensade svamp för fulla muggar där bak och Fred satt intill. Felix körde. Och det var så vackert att Felix bara var tvungen att stanna för att filma med sin drönare.

Så svamp och drönarfilmning gjorde att vi kom långt efter bilen med Nils och Alex, våra filmare, som snart hade nått Åmål där de spanade in en restaurang där vi kunde äta.

Men det blev inte så lyckat. För framme stannade vi på Åmåls sannolikt sämsta pizzeria, Åmåls Pizzeria, där vi under visst motstånd åt våra pizzor och i mitt fall en Quattro. Colan var godast.

Färden mot Vargön gick sedan genom mörker och vi roade varandra med olika anekdoter och i mitt fall med ufohistorier.

Vid 23-tiden var vi efter en felkörning där Felix fick visa att han verkligen behärskar sin stora husbil kom så fram till Ronnums herrgård där vi bor i natt. Tror att vi alla kommer att sova väldigt gott och eftersom jag och Fred fick var sina rum räknar jag med att slippa vakna 05.15.

Sedan sist har UFO-Sverige fått bekräftat att det mycket kritiska brev som AARO:s chef Sean Kirkpatrick publicerat är äkta. I brevet riktar AARO-chefen stark kritik mot Grusch för hans anklagelser mot tidigare chefer för att ha trakasserat och mordhotat honom.

Men också mot att Grusch påstår sig ha varit ett slags kontakt mellan sin tidigare arbetsplats och AARO. Detta sa Grusch vid utfrågningen:

”Mitt namn är David Grusch och jag var underrättelseofficer i 14 år, både inom det amerikanska flygvapnet (USAF) med majors titel, och helt nyligen, mellan åren 2021 och 2023, vid National Geospatial Intelligence Agency på den civila GS-15-nivån, som har sin militära motsvarighet i en fullfjädrad överste. Jag var min myndighets huvudansvarige när det gällde Unidentifed Anomalous Phenomena (UAP) och analys av föremål som färdades mellan olika medier, liksom att jag rapporterade till UAP Task Force (UAPTF) och slutligen till All-Domain Anomaly Resolution Office (AARO).”

Och detta med att Grusch säger att han rapporterade till AARO förnekade Sean Kirkpatrick i det öppna brevet:

”För att vara tydlig, ingen av visselblåsarna från gårdagens (onsdagens) utfrågning har arbetat för AARO eller var någonsin en representant till AARO, tvärtemot vad som angavs i vittnesmålet och i medierna.”