Upp i hyfsad tid och sedan ner för att äta frukost på Hotel Generator. Ett trevligt hotell som tyvärr serverar mycket som är utspätt. Inte minst juicen som mest bestod av vatten till den mycket enkla frukosten där det enda som var något att ha var äggröran. Resten är bara att glömma.

Strax före 09 gav vi oss iväg mot Haarlem och var framme där 09.50 efter en del mardrömsköer som dock lättade och gjorde att vi faktiskt kom först fram till Safe Stores förvaringsutrymmen på Waarderweg. Efter en stund kom systern Erna och mågen Ton till Frits Van der Veldt, alltså mannen som avlidit och vars böcker vi skulle hämta.

En kvart senare anslöt brodern Ron och min ufokamrat Wim van Utrecht och så var vi fulltaliga. Men då hade jag, Fred och Ton redan hunnit bära ut allt från förrådet och stuva in det i bilen.

Roligt att träffa Wim igen givetvis och tillsammans körde vi sedan i tre bilar hem till änkan Stephanie som ville bjuda oss på en lätt lunch. Vi tog givetvis tillfället i akt och tittade runt i huset för att se om det fanns annat som vi kunde vara intresserade av. Och vi hittade en del böcker till och några lådor med diabilder plus tre pärmar med Wims och Frits gemensamma utredning av Saas-Fee-fallet som Wim gav oss okej att ta med till AFU.

Wim har beskrivit Frits som en ”objektiv och eftertänksam forskare” och som ”en fältforskare av den gamla skolan” och när vi läser om honom ser vi att han på nästan alla sätt liknar mig själv och Fred. Nyfiken men hela tiden med fakta för ögonen. Inga spekulationer.

Det är en ära att få ta hand om en del av hans samlingar. Det mesta som rör hans ufoarbete har gått till Wim, vilket är bra, då kommer det till användning. Dessutom har Wim testamenterat allt sitt material till AFU när han en dag själv inte är med oss.

Vi hade en trevliga timma, lite drygt, hemma hos Stephanie. Goda mackor fick vi och en tur runt huset där vi förstod hur många andra intressen Frits också hade haft. Dessutom visade Erna också upp en spännande sida av sig själv då hon kom ut som Legonörd.

Men till slut var vi tvungna att säga tack och hej för att köra vidare till Odijk där Wim Kramer väntade på oss med några lådor böcker och tidskrifter. Precis som han gjort flera gånger tidigare. Wim Kramer som driver Het Johan Borgman Fonds som är en organisation som samlar in och räddar paranormala arkiv i landet. Dubbletter sparar han för AFU.

Det var mördande hett när vi lastade in kartonger, 37 grader, men sedan satte vi oss ned och drack vatten och pratade med Wim. Som också visade oss några av de häftiga artefakter från olika spiritualistiska föreningar. Bland annat en liten låda som kunde visa om en ande fanns på plats genom att luftrörelser från anden skulle påverka en liten våg som i sin tur slöt en strömkrets och ficken lampa att lysa. Då kunde alla i rummet vara säkra på att anden hade anlänt.

Han tog oss också ut i ett förråd där han förevisade en specialbyggd stol som en andehelare vid namn Gerard Croiset hade använt och som Wim menade var den mest berömda stolen i världen. Nå, kanske inte men häftig att se i vilket fall.

Fred erbjuds att testa stolen men avböjde. Kanske säkrast.

På slaget 15 och helt enligt vår plan körde vi österut in i Tyskland. Det blev fem och en halv timma vid ratten och 600 kilometer på autobahn. Ett stopp för att köpa godis och vatten och ett när vi kom fram till Bad Oldesloe för att tanka.

I dag gick incheckningen bra och vi fick rätt kod och rätt nyckel direkt. Tyvärr också ett rum högst upp igen där värmen är mördande. Och ingen fläkt på rummet den här gången men väl en fungerande teve för lite fotboll.

Vi öppnade alla fönster och gick ned till torget och restaurangen Laurent för att äta något lätt och ta en kall öl. Först lät det som att de enbart hade pizza men när vi sa att vi ville ha spaghetti fick kyparen tag på kocken som var på väg att stänga och så fixade han två portioner för 17,90 euro styck och var sin Flensburger pils (0,4 l) för 4,90 styck.

Vi satt där i svalkan och tog det lugnt en bra stund men sedan blev det vårt stekheta rum, lite fotboll och så satte jag mig i halsen med vatten så att det lät som att jag skulle dö och Fred började treva efter något larmnummer i telefonen.

23.30 var det dags för sängen. Hett som i he-vetet.