Gick upp 07 och gjorde mig i ordning för att snabbt komma iväg mot Oslo där Ole väntade och efter att ha skippat frukosten, surströmmingen från i går mättade fortfarande, kom jag iväg 07.30 med min specialplanka och en kasse med kassar plus kamera och lite annat smått som enda last.

Resan gick genom ett grått, stundtals lätt dimtungt och regnigt landskap via Hallstahammar (där jag lastade på sju lådor UFO-Aktuellt/UFO för leverans till Ole), Örebro in över Karlskoga och Karlstad och mot norska gränsen. Tog ett mack-, korv och tankstopp tio mil från gränsen innan jag fortsatte fram till Oslo dit jag kom 13.15.

Målet var alltså att hämta Norsk UFO-Senters Ole Brænne och stoppet hemma hos honom blev kort. Vi bar raskt upp de sju lådorna till hans lägenhet (inge hiss givetvis) och satte sedan iväg mot Eidsvold 70 kilometer norr om Oslo. Det var där som vi skulle träffa Knut Aasheims (1932–2017) döttrar Helén och Kristin som genom en slump hittat ett brev som jag skrev till Knut i en hög med papper när de för bara drygt en vecka sedan gick igenom lite saker på hans skrivbord.

Knut gick bort den 4 maj och nu ska huset han bodde i i Bøn tömmas för att säljas – och det före 1 oktober. Så det var nära att de aldrig hade fått klart för sig att jag och AFU fanns. Bara det faktum att de dessutom läste brevet och förstod att jag hade en fin kontakt med Knut plus att jag jobbade för AFU var ju tur på många sätt.

När vi kom fram hade stackars Ole inte hunnit äta och jag gick bara på korven och mackan från Sverige men då var det bara att börja jobba. Vi möttes av Helén och sedan Kristin och deras familjer som visade sig vara mycket trevliga och mycket tacksamma för att de hittat någon som kunde ta hand om deras pappas livsverk. De var nog lika tacksamma som jag och Ole.

Huset låg lummigt längs en grusväg och utanför stod en container som fylldes med saker som skulle kastas. Jag backade in och ställde mig vid containern beredd på att fyllas bilen med sådant som absolut inte fick kastas.

Knut hade sparat ufomaterial och material om det okända i hela sitt liv och av böckerna att döma, där det satt massor av lappar, hade han verkligen studerat materialet noga. Och det fanns mycket! Vi jobbade på med att fylla våra medhavda plastkassar i nästan tre timmar och sakta men säkert fylldes högen i hallen.

Sådant som var lite tveksamt, alltså sådant som kunde innehålla saker som var privat och mer av intresse för familjen, gick Helen igenom när jag bar fram det till ett bort hon satt vid. En hylla med böcker ”som bara var vanlig skönlitteratur” gick jag igenom bok för bok och hittade ett femtiotal som vi gärna ville ha. Det är inte lätt för en utomstående att skilja det ena från det andra ibland.

När vi var klara fick vi hjälp att bära ut de omkring 100 kassarna till bilen där jag började packa. Och när allt var klart fanns det inte mycket plats kvar. Vi hade säkert en vikt på 450 kilo i bak i bilen.

Här fanns bland annat en klippsamling med norska ufoartiklar från tidigt 1950-tal och framåt. Otroligt värdefullt för oss. Men också böcker, tidskrifter, korrespondens, bilder, rapporter, föreningspapper och annat. Det som var direkt av intresse för norsk ufohistoria tog Ole hand om för en genomgång innan också det hamnar på AFU.

Bilen var hyfsat nedlastad när jag styrde ut på skogsbilvägen och det skrapade oroväckande när vi långsamt rullade ned mot asfaltsvägen. Men sedan gick det bra. Jag höll mellan 80 och 90 på motorvägen för säkerhets skull men allt funkade fint.

Tillbaka i Oslo parkerade jag på Oles gästparkering och sedan gick vi upp för att äta! Ole beställde en pizza av den större storleken som vi delade på tillsammans med några burkar cola. Gudagott!

Egentligen hade Ole tänkt skicka med ett antal lådor också från sig själv men det fanns helt enkelt ingen plats i bilen. Jag hade dessutom plockat fram en del och lagt i passagerarsätet för att slippa få onödig bakvikt. Det får bli en annan gång.

19.30 sa jag hej och körde genom ett regnigt Oslo mot öster bara för att plötsligt höra ett välbekant och inte särskikt välkommet ljud när höger bakruta började rullas ned. Detta hade hänt mig och Håkan Ekstrand en gång på en motorvägen i Danmark när vår last med ufopapper flyttat på sig och en låda lagt sig på knappen till sidorutan. Inte bra eftersom allt som ligger där då plötsligt kan åka ut och hamna på vägen.

Jag lyckades svänga in så att jag blev stående i kanten av en påfart till motorvägen ut ur Oslo och kunde fixa om lasten, få upp rutan och konstatera att inget faktiskt fallit ut.

Resten av resan hem blev mindre dramatisk. Jag ägnade tiden åt att prata i telefon och lyssna på P1 om det tyska valet. Det märkliga var att trots att jag körde några kilometer långsammare de första tjugo milen i Sverige (sedan höll jag begränsningarna) blev jag aldrig omkörd. Jag såg faktiskt inte ens några andra bilar vare sig bakom eller framför mig utom när jag körde igen något samhälle. Däremot mötte jag säkert över 100 bilar på väg mot Norge.

Var det svenskar som skulle tillbaka till jobbet nu när måndagen närmade sig? Var det norrmän som handlat i Sverige?

Klockan 01.20 kunde jag parkera hemma och pussa på Anneli som kom upp som hastigast. Sedan var det bara att ägna tiden fram till 02 med att bära ned de omkring 100 kassarna i källaren. Var genomsvett efteråt.

En kall öl och ett par mackor blev sedan belöningen innan det var dags för sängen framåt 03. Och så fyllde jag en tvättmaskin och startade den. Lika bra.

Skönt att ha räddat detta fina och unik material för eftervärlden.

Ole jobbar med att packa böcker.

Jag framför en av hyllorna.

Knuts dotter Helen tillsammans med sin dotter går igenom lite papper innan vi får ta med oss dem.

Och framåt 02 på natten hade jag burit ned allt i källaren.