Bokskrivande och påläsning

Ur Nils Erikssons film som den avbildades i Sydsvenskan 1966. Det svarta i mitten är stenen.

I dag var jag uppe på garagetaket och sopade ihop all mossa som jag spolade bort från plasttaket i går. Det blev nästan en halv hink. Mer finns att hämta i stuprännan och på takpannorna men det blir ett projekt senare i sommar.

Har suttit och läst på inför morgondagens poddinspelning. Temana är ju illuminaterna och Korpelarörelsen. Jag har skrivit om båda i min bok ”Sekter och hemliga sällskap” (Semic) men det var några år sedan så påläsningen behövdes.

För att börja med bilden här ovan så är det en lokal öl som tillverkas av en familj i Hässelby några kilometer bort. Vi fick den av Gunnar och Vanja eftersom vi vattnat deras blommor och sett till huset när de varit borta några dagar. Den passade utmärkt till kycklingklubban och couscoussalladen som vi lagade till kvällsmat. Kan rekommenderas.

Har också gjort klart alla papper som jag fick av Carl-Anton och satt in dem i en pärm för att fortsätta med lite klipp som blivit liggande på mitt skrivbord. Ett av dem fångade min uppmärksamhet särskilt. För trots den inte så spännande rubriken ”Schakaljakt enda nöjet i Afghanistan för vittbereste Knästorpsborraren” så visade sig artikeln innehålla en del spännande information.

Så spännande att jag försökte spåra mannen artikeln handlade om. Men, den var skriven 1966 och mannen är med all sannolikhet borta sedan länge. Så när jag ringde en person som bodde i det lilla samhälle där mannen ska ha bott fick jag veta att alla äldre som kunde ha mints honom är borta och att han själv aldrig hade hört talas om honom trots att han bott länge på platsen och kände alla.

Så vad var det då som mannen, borrförman Nils Eriksson i Knästorp utanför Lund, hade varit med om? Enligt intervjun hade Eriksson rest till Indien och där varit med om två märkliga saker. Den ena var att han hade besökt en plats där det fanns två torn som man kunde sätta i svajning genom att klättra upp i toppen och gunga. Inte så konstigt kanske. Men det ovanliga var att när man gjorde detta började även det andra tornet ”som stod en bra bit bort” gunga på exakt samma sätt.

Nu var det inte den händelsen som fångade mig, även om den också var intressant, utan följande som jag citerar ordagrant ur Sydsvenska Dagbladet den 17 juli 1966:

”Jag hörde också talas om ett ställe där stenar skulle sjungas upp i luften. Vem tror på sånt tänkte jag, och fick en indisk ingenjör att ta mig med till den plats, där det försiggick. Det var invid ett tempel. Sju män ställde upp sig kring en sten som låg på marken, sjöng en ramsa av något slag, satte pekfingrarna mot stenen och fick den att höja sig upp i luften. Sen slutade de sjunga och stenen gick i backen.”

”Jag försökte lyfta den och det gick, även om jag fick ta i lite grann. Förmodligen vägde den sådär en femtio kilo. En annan större sten gjorde de likadant med och dess vikt uppskattade jag till nittio kilo.”

Så långt en bra historia som jag kan tänka mig en enkel förklaring till. Jag minns ju hur vi brukade lyfta klasskamrater med pekfingrarna och slänga upp dem mot taket då vi gick i åttan. Men då satte vi dubbla pekfingrar i armveck och knän efter at vi alla först lagt våra händer i en trave på den som skulle lyftas huvud. Inget magiskt i det, bara en samordnad aktion som gjorde att 60-70 kändes lätt.

Men här var det en sak som gjorde mig nyfiken. För Nils Eriksson avslutar berättelsen så här:

”Det här kommer ingen att tro om jag berättar det, tänkte jag och för att visa hur det gick till, filmade jag det hela.”

I färg till och med enligt tidningen som tyvärr bara kunde visa en dålig svartvit stillbild (ovan). Den filmen hade jag hoppats kunna hitta men hittills har det alltså inte gått. Får söka vidare.

Under dagen har jag haft kontakt med Nikki i Oregon som jobbar med att få över William Corliss arkiv till AFU och det tar några veckor till innan hon har löst det hela. Sonen måste kolla hur mycket lådorna väger först och han kommer inte att besöka sin mamma (där de står) förrän i mitten av juli. Pratade också med ufologen Richard Heiden som ringde mig från Milwaukee för att kolla läget. Rich, som varit sjuk, sa att han nu mådde bättre och det verkar inte som att han drabbats av coronaviruset.

Framåt kvällen satte jag mig och skrev på nya boken någon timma. Då hade det hunnit regna fyra gånger. Och så fick jag beställa toner igen. Det märks att Anneli jobbar hemma och skriver ut en hel del extra mot vad jag normalt gör.

Medan jag satt och fortsatte att läsa på hjälpte jag en kille som tagit en bild på Ölandsbron och som fångat ett okänt föremål i skyn. En typisk insekt. Och han var nöjd med den förklaringen men har också bett andra att ge sin bild. Det är bra.

00.30 var det dags att sova.

God och lokal.

 169 total views,  1 views today