Försökte hinna med lite skrivjobb som inte hade med någon bok eller sådant projekt att göra i förmiddags. Plus några ryggövningar. Ryggen är är bättre men inte bra så jag kör lite övningar när jag hinner. Men eftersom jag också var tvungen att hjälpa Markus med ett brev som han var tvungen att vara klar med i dag så blev det ganska bråttom innan jag var tvungen att ge mig av till bussen.

När jag låste var jag sist ur huset. Markus hade tagit bilen till Subway för att träffa kompisar och Niklas bussen mot stan för att få kameran rengjord eftersom lite damm stör bilden. Scandinavia Photo fixar det gratis via Nikon men det tar några dagar.

På jobbet omsatte jag två nyligen lästa böcker till en blogg. Den ena boken är Eben Alexanders ”Vägvisaren till himlen” och den andra Oliver Sacks ”Hallucinationer”. Jag försöker göra en jämförelse mellan dem eftersom de är så lika men ändå olika. Båda diskuterar upplevelser som inte går att dela med någon annan men författarna har mycket olika tolkningar av deras orsaker.

Sacks ser förklaringarna i vår hjärnas sätt att fungera med Alexander ser det han upplevde under en period då han låg för döden, som ett bevis för att det finns ett liv efter detta.

Att försöka tillfredsställa läsarna så att alla blir nöjda är helt omöjligt. Och då menar jag inte alla rasister och främlingsfientliga som mejlar så snart jag skriver något som luktar ”icke svenskt”. Nej, det kan gälla minsta sak. Under en längre tid har jag försökt att ange vindhastigheter i kilometer i timmen istället för meter per sekund (som ju är det vanliga), bara för att det ska bli lättare för en läsare att relatera till.

Men se det gillade inte vindpuritanerna och jag fick alltid mejl med klagomål om detta. ”Varför skriver du vindhastigheter i kilometer i timmen? Det är ju helt fel!” Och så.

Så i dag skrev jag meter per sekund när jag skrev om cyklonerna som just nu drabbar Australien. Och vad fick jag för mejl? Jo: ”Varför anger du inte vindhastighet i KM/timme ??? så att vanlig folk kan föreställa sig hur det är.”

Suck.

Kvällens mat intogs i form av Hoisinanka på Lilla Asien tillsammans med Staffan. Ankan var suverän i dag med en rikligt tilltagen sås.

Fick ta hand om ett samtal från en olycklig kvinna som under flera år blivit misshandlad av sin man. Vi pratade nog i 45 minuter men det är inte så lätt att skriva om sådana här enskilda fall. Till slut kom vi överens om at hon skulle skicka mig lite mera uppgifter och att vi tar en ny kontakt i nästa vecka.

Jagade också pappan till de barn som hållits gömda från honom i 17 år. Och fick till slut tag på honom för en intervju. Att få tag på folk och att få dem att berätta är en viktig del av mitt jobb.

Som vanligt en rätt välmatad dag.