Dag 19 på denna resa innebär tidig uppstigning 05.45 på hotellet i Puno. Soluppgången över Titicacasjön var fantastisk men som vanligt på de här breddgraderna kortkort.

Planen var att ta en hastig avstickare till Sillustani, som är en begravningsplats med sinnrikt byggda gravtorn, men den sevärdheten klarade vi av reda för några dagar sedan.

När vi ätit frukost är jag lite rusig i magen och följer med Eva till hennes rum för att låna toan, då halkar hon i trappan och slår axeln i väggen men det går ganska bra. Markus får i alla fall ställa upp och hjälpa henne ned med bagaget eftersom hissen har fastnat. Inte den bästa början på dagen kanske.

Sedan gick färden till flygplatsen i Juliaca och i bussen dit underhöll Elin oss med en frågesport om resans deltagare, det gällde att med ledtrådar som vi själva fått lämna lista ut vilken person hon syftade på. Jag tävlade i lag med Niklas och Markus och vi vann med fem rätt vilket gav en fin visselpipa i pris.

När vi kommer fram till flygplatsen är vi lite sena och verkar ha fallit ur datorbokningen så ett visst tumult uppstår och Alex får ställa sig bakom disken för att vi ska komma in i systemet igen. Det är andra gången på resan som han får agera biljettförsäljare. Den ende som får gå ombord direkt är Carl-Anton som faktiskt lyckades göra en bokning över nätet i går när vi var på hotellet.

Efter rätt mycket krångel så kan också vi andra stiga ombord och planet lyfter faktiskt på utsatt tid. Jag och grabbarna får bra platser vid nödutgången med massor av benutrymme.

09.15 lättar hjulen för att redan en timma senare landa i Cuzco med fantastiska scener med snötäckta bergstoppar utanför fönstren. Men vi kan sitta kvar medan de som har Cuzco som slutmål stiger av. Sedan gör vi ännu ett kort skutt till Lima där vi checkar in för hemfärd med nattflyg mot Amsterdam.

I Lima tog vi också farväl av Alex och det blev många kramar. Han stannar i Peru men åker tillbaka till Sverige senare. Alex har verkligen hjälpt oss med mycket men också varit en obotlig tidsoptimist, något jag påpekade i mitt lilla tal till honom i går.

För oss som skulle vidare återstod bara att vänta i rätt många timmar. Vi passade på att äta på McDonald’s, handla vykort och skrev de sista till vänner hemma. Jag köpte en bok för att hålla mig sällskap i planet (Stephen Kings ”11/22/63” på 880 sidor) men det visar sig att vi kan ordna så att jag och Anneli får sitta ihop på hemresan. Skönt. Pojkarna hamnar också intill varandra men en bra bort längre fram.

När planet lyfter så känns det lite konstigt. Att lämna Peru efter tre veckor och med så många upplevelser. Snart är vi hemma igen.