Vaknade vid åtta eftersom även den här dagen skulle gå i den lugna startens tecken. Vilket är bra. Vi hade ingen tid att passa utan bara en plan att ta oss till marknaden vid Sky Train-linjens norra ändstation, Mo Chit.

Så efter frukost ställde vi oss på det absolut fullsmockade tåget och reste i 25 minuter till marknaden som var riktigt sor och där tiotusentals människor myllrade längs trånga gångar och gator.

Anneli var ute efter presenter till pojkarna och hittade rätt storlekar efter en del testande och letande. Det var inte kallt inne bland marknadsstånden om man säger så men en del av dem hade faktiskt fläktar och ibland ac.

Det är otroligt hur mycket som man verkligen inte behöver på en marknad som den här. Men ändå roligt att gå omkring. Vi prutade friskt, bland annat ett klädesplagg som var märkt 1.250 bath och som vi fick ned till 700. Jag och Carl-Anton lyckades hålla oss ifrån några investeringar men Britt-Marie hittade även hon en del att ta med sig hem.

Det är roligt att gå och titta på folk på sådana här ställen. Och att ta bilder av dem, men det blev mest fotat med stora kameran så de bilderna får jag fylla på med längre fram.

Efter en timma bland marknadsstånden, där massageinrättningar fanns insprängda, tog vi en drickapaus på en trappa ute i det fria. Sedan kände vi oss mogna för refrängen och tog oss tillbaka förbi musikanter och lottförsäljare upp till tåget igen och sedan tillbaka in mot stan.

På vägen därifrån stannade vi till på ett stort köpcentrum i jakt på ett nytt minneskort till Carl-Antons kamera. Det gamla, som bara var på 4 gigabyte, var helt fullt. Och några våningar upp i ett ultrasnobbigt och kalt köpcentrum med dyra varor så långt ögat räckte, och med få kunder, hittade vi en butik som sålde Zeisskikare och objektiv.

Där hade de 32 gigabytekort vilket var perfekt och när försäljaren hade plockat i kortet i Carl-Antons lilla kamera så visade det sig ge kameran oanade nya krafter. Plötsligt tog det inte längre tre sekunder mellan varje bild och nu gick det att knäppa kort betydligt snabbare än tidigare.

Damerna fortsatte sedan till hotellet medan jag och Carl-Anton fick i uppgift att handla burgare på Burger King som vi tog med oss till rummet där vi alla samlades för en snabblunch. Då hade strömmen hunnit gå så det gick inte att få igång luftkonditioneringen men efter en stund tickade både belysningen och den igång igen.

Eftersom vädret var fint så blev det poolen en stund med en lätt skvätt regn framåt eftermiddagen.

Klockan 18.30 samlades vi så på vårt rum för att samla kraft inför kvällens utgång. Målet var Cielo Sky Bar & Restaurant på Sukhumvit Road, en bar 46 våningar och cirka 200 meter över marken. Vi tog oss dit med Sky Train och gick av på Pra Kannong och gick sedan ut via utgång 3. Eftersom vi hade bett hotellet att ringa och boka så blev vi direkt insläppta i foajén längs ned och visade till hissen som tog oss upp till baren.

Där tog en anställd hand om oss och visade det glasade golvet i en del av baren där man kan kika rakt med mot asfalten ett par hundra meter ned. Kul! Jag såg hur en del personer inte vågade gå ut på glaset utan bara nöjde sig med att sträcka fram en tå, men vi tvekade aldrig!

Vi fick fyra platser direkt vid baren, vilket visade sig perfekt. Där kunde vi prata direkt med bartendern, Suwan Seelee (som kallade sig ”Tommy”), och titta på den häftiga utsikten som inte hade några besvärande glasrutor i vägen.

Tommy var en trevlig kille med ”Mixologist” på sitt visitkort och jag tog en del bilder av honom och hans medarbetare i baren när beställningarna lugnade ned sig i några minuter. Han berättade om drinkarna han gjorde åt oss och Anneli, som visade sig duktig på ingredienserna, ställde nyfikna frågor.

Jag och Anneli drack några spännande saker. Jag en Pearl Harbor som bestod av Finlandiavodka, midori (en söt melonlikör), ananasjuice, limejuice och is samt en Yankees Rebels med Gentleman Jack, en grön äppellikör vid namn Massenez apple, citron, färsk apelsinjuice, vanilla bitters och vaniljsirap med ett par kanelstänger nedstoppade i den flaska som jag fick att hälla i glaset som hade fått en enorm isbit i sig. Anneli en Caipirinha som bestod av abelha cachaca(brasiliansk sprit gjord från sockerrör), färsk lime och socker samt en Strawberry Dream som Tommy komponerade med hjälp av jordgubbar och gin.

Allt var mycket gott!

Vi satt där i omkring 90 minuter och hade det rätt bra. Fantastisk utsikt och säkert närmare 30 grader i luften.

När vi sedan gav oss i väg var planen att hitta ett matställe i närheten men det visade sig mindre lätt eftersom alla höll på att stänga. Klockan hade blivit 21.30 då vi åter tog mark och köken stängde överallt för att hela restaurangen skulle kunna stänga 22. Märkligt att en storstad som Bangkok inte håller matställen öppna längre.

Vår förhoppning stod då till Terminal 21 med sitt myller av restauranger och 21.45 kom vi fram dit med hjälp av Sky Train-tåget. Och det visade sig att samma tider gällde även detta stora komplex.

I ett försök att ändå få i oss något tog vi oss snabbt upp till femte våningen och foodcourten där. Anneli betalade snabbt in 250 bath i kassan (och vi garanterades att det gick att köpa mat fortfarande) för att få det kort som är nödvändigt för att kunna beställa något och så pep vi iväg till några av de små serveringar som finns där.

Ingen av de tre vi frågade hade någon mat att servera oss. Köken var stängda. Men en fjärde hade en hög med nudlar, några ägg och en fiskrätt kvar. Och de öste på så mycket vi ville ha och gav oss dessutom rabatt eftersom riset var slut. Med dricka i form av fyra flaskor vatten gick kalaset löst på lite drygt 40 kronor – totalt.

Vi åt i raketfart medan städerskan slog sina lovar runt oss och när vi var klara så fick vi, och många andra i det stora köpcentrumet, ta en annan väg ut än den vi kommit.

Mätta blev vi i alla fall och gick nöjda hem till hotellet för att samla krafter inför morgondagen. Kom i säng efter midnatt för att läsa en stund. Då hade Anneli redan somnat intill mig.

Vår bartender Suwan Seelee fixade fina drinkar åt oss under kvällen. Ni kan även se honom på bilden överst.

Fin utsikt mot vårt hotellområde.

200 meter rakt ned under våra fötter.

Anneli på väg in i marknadsmyllret.

Carl-Anton hittade en kompis. Kamraten till höger – tror jag.