I dag sitter jag på kurs för nya och gamla fältundersökare på Hotel Irvine där Mufon gör det UFO-Sverige gör varje år. Inspirerande!

På bilden ovan syns Ken St. John, Jan Harzan (MUFON:s chef) och Katie Griboski medan Douglas Wilson gör sig klar i talarstolen. Katie och Doug är de som håller i kursen och det roliga är att de säger samma saker som jag, Johan, Tobias, Anders och andra säger till våra undersökare:

Tänk kritiskt, ta inte med dig dina egna förutfattade meningar till en observatör och leta inte efter ufon utan försök alltid att hitta en förklaring. Doug och Katie ägnade sig i princip helt åt att prata om ifon och att människor ser fel. De visar också en massa redskap på internet som en undersökare kan använda sig av – men inga bilder på misstolkningar.

När jag frågade Katie om hur många av de cirka 28 personerna i lokalen som kommer att vara kvar som undersökare inom två år svarar hon kanske 20 procent. En siffra jag kan känna igen från Sverige.

Många av frågorna från kursdeltagarna går ut på hur man ska kategorisera olika observationer utifrån exempel som de själva hört talas om.

Informationen är bra men jag saknar bilder och exempel. Mycket text och mycket teknikaliteter.

När det blev lunch satte jag mig med min kyckling, potatis och cola för 15 dollar (köpt på hotellets restaurang Marketplace) tillsammans med Katie Griboski och några andra för att prata. Som så ofta kom nu de mest udda och underliga historierna. Och som så ofta visade sig de personer som uppträtt kritiskt och granskande också vara ganska troende på en hel del.

Med vid bordet satt också en ufolog från Saskatchewan, Peter J. Derrick, som jobbade med att göra klart skannade rapporter så att namn och adresser på vittnen tas bort.

Under maten fick jag höra hur en man runt bordet mött varelser och vid ett tillfälle en hjort som han kunde gå fram till utan att den sprang iväg men istället drogs in i skogen som om den suttit på ett snöre. Dess ögon var svarta och avgav inga reflexer.

När jag kom tillbaka till föreläsningssalen väntade en kvinna från Minnesota Mufon som sa att hon såg fram emot mitt föredrag på lördag och ville prata med mig om lite olika saker. Så det gjorde vi.

Eftermiddagens föreläsningar började med att Mufons fotoexpert Sam Falvo, State director i New York, berättade hur man undersöker bilder. Intressant men för tekniskt. Det blev en kurs i Photoshop som få kommer att minnas. Tobias Lindgren gör detta bättre. Men, det fanns en del bitar som absolut kan vara användbara för oss.

Men Sam Falvo sa en sak som vi alla känner igen: Hur ska man få någon som tror att han har fotograferat ett ufo att förstå att det var en fågel? Falvo berättade att han blivit kallad CIA-agent oh en hel del annat när han förklarat för ett vittne vad det egentligen var. Den anklagelsen känner jag väl igen!

För mig var nog Katie Griboski och Ken St. John presentation av Mufons MARRS-projekt mest intressant. Där berättade de hur man just nu jobbar med att ta bort personlig information ur omkring 9.000 pappersrapporter som har digitaliserats så att dessa kan bli en del av den databas på sammanlagt 100.000 rapporter Mufon har.

Målet är att ”göra vetenskap” av detta. På tre år har gruppen som består av tolv personer just nu, hunnit med drygt 5.000 rapporter.

Nästa punkt var Debbie Ziegelmeyer som ansvarar för Mufons dykgrupp, men som inte verkar ha hittat något i någon sjö ännu.

Slutpunkten blev astronauten Blaine Hammond som berättade att han inte sett något konstigt under sina två rymdfärder (STS-39 och STS-6A) och inte under sin karriär som pilot. Men han trodde att det fanns byggnader på månen och nämnde att det kanske var för den skull som Kennedy inledde Apollo-projektet.

Hammond var en påse blandgodis. Två skyttelfärder och högt utbildad men hade inte koll på varför Hasselbladskamerornas filmer inte smälte av värmen från solen när astronauterna använde dem på månytan. Som tur var hade Sam Falvo det och berättade för oss alla, inklusive astronauten själv, att kamerorna skyddades av en vit och därmed reflekterande omslutning där de bars på magen på månfararna. Själva kameran var också gjord i ett reflekterande material och de delar som skulle riskera att hettas upp hade modifierats för att klara solens ljus.

Innan Hammond var tvungen att rusa fixade jag en autograf till min samling – något jag gjorde redan före hans anförande då vi satt bredvid varandra längst bak i salen – och ett foto av oss tillsammans. Jag visade honom också ett par av mina bilder av nattlysande moln eftersom han tagit upp just dessa i anförandet.

Sedan var kursen slut, jag pratade en stund med Katie som sa att hon såg fram emot att lyssna på mig i morgon, och gick sedan ut till receptionen för att kolla hur det blir med parkering i morgon. Och den skulle Mufon stå för liksom dagens som jag på så sätt fick fixad.

17.20 körde jag iväg i strålande sol för att sälla mig till de sexfiliga köerna ut ur Irvine och vidare mot Santa Monica. Det tog sin lilla tid att komma tillbaka också och hungrig som jag var fick jag trösta mig med tuggummi.

Framme i Santa Monica tankade jag för första gången på resan. Betalning i förskott eftersom de är rädda för smitare. 40 dollar fick jag i. Nästan stopp var 7Eleven för proviant plus öl. Hade egentligen tänkt äta på rummet med Peo och Anneli var inte tillbaka 19.30 som bestämt så jag ringde Peo och fick veta att de just kommit i land.

Så det blev mackor och öl på stående fot utanför vårt garage och bloggskrivande med pekfingervalsen och datorn i handen medan jag väntade.

20.30 dök de upp efter att ha haft en riktigt bra dag på Catalina Island där de hade tänkt att prata med folk om ufo (det fick de goda möjligheter till) och titta på gravar där det skulle ha legat jättar. Just detta blev svårare då det visade sig att allt var en skröna!

Vi satte oss i var sin säng och soffa och pratade igenom dagen innan jag jobbade vidare med föredraget i ett par timmar eftersom jag fortfarande känner mig osäker på dess längd.

Framåt midnatt var jag klar. Då hade Anneli S hunnit somna sedan ett bra tag.

Katie Griboski visar ett närkontaktsfall.

Jag och Anna Scott Moss från Mufon Minnesota.

Jag och astronauten Blaine Hammond (STS-39 och STS-6A).

Och hans dedikation till mig.