Eftersom Anneli börjat så fint med att rensa ogräs utanför vår mur så inspirerades jag att fortsätta i dag. Det blev två resor till tippen med bilen full av sopsäckar proppade med grönt. Inga problem där.

Förutom att jag efter lunch konstaterade att jag inte hade en aning om var min mobil befann sig. En rysare. Jag körde tillbaka till tippen och bad en äldre man att ringa mitt nummer men inte det minsta ljud från högarna med trädgårdsavfall. Kanske lika bra det. Det hade inte blivit ett enkelt jobb att gräva fram telefonen där.

Hem igen och vi letade i huset och ringde till luren men sedan var Anneli tvungen att åka ett ärende. Själv fortsatte jag leta i bilen och inne och även utanför muren men utan att få napp. Tills jag kom på den underbara appen ”Hitta min Iphone”. Det tog inte många sekunder innan appen pekade ut en plats i hörnet utanför muren där jag ryckt upp ogräs en timma tidigare.

Och tänk, där låg den! Dold under en massa grönsaker. Rena turen att jag inte klev på den i mitt febrila letande.

Lugnad kunde jag sätta mig och jobba vidare med Ebbes papper en stund men inser att jag måste hitta en plats för alla färdiga pärmar och kartonger som jag kan plocka in nya papper som dyker upp i. Den frågan har jag just nu ingen lösning på eftersom detta kräver bra med plats.

Och det har jag inte…

Innan jag gav mig ut började jag dagen med att skriva min artikel till Historiska brott och mysterier. Den handlar om vår skräck för kometer och tar avstamp i den senaste yran om 3I/Atlas där en del hoppas/fruktar att det är ett utomjordiskt skepp på väg mot jorden. Det är det med all sannolikhet inte.

Men det går inte att låta bli att fascineras av vår vilja att tro och hur vi upprepar samma fruktan för kometer som hängt med mänskligheten i århundraden. Sannolikt längre. Hur moderna vi än tror att vi är drivs vi av samma enkla instinkter som våra förfäder också hade.

Mer kommer.