Vad ska man säga? Annat än att det finns ett enormt go och en härlig kämpaglöd som gör att man aldrig ger upp utan spelar ända in i det berömda kaklet tills domarens sista pip ljudit och matchen är så mycket över den någonsin kan vara. Och att det är fruktansvärt roligt att se dessa P92:or som har ryckt bomullen redan innan de lämnat omklädningsrummet och som kan hämta upp ett underläge på 3-6 då det är sju minuter kvar, kvittera och fixa 7-6 i sudden. En sak till kan man säga:
Svenska Mästare!
Och en sak till: Mästarna heter Bele P92!

Finalen blev precis så het (men schyst) och nagelbitande som vi föräldrar hade fruktat. Jag och Anneli hade laddat upp i goda ro med Markus P94:or som vann med 13-3 över Ängby tidigt i morse. Sedan drog vi till Uppsala för att bevittna finalen i SM och där Bele ställdes emot Högalid – två Stockholmslag kvar efter att över 130 lag från hela landet hade fallit ifrån längs vägen.

Att stå som vinnare i en sådan match kräver inga ursäkter. Och att vinna på det sätt som grabbarna gjorde där de jagade ur underläge 0-1 blev 1-1, 1-2 blev 2-2, 2-3 blev 3-3 som rann iväg till 3-4, 3-5 och 3-6 tills de bara på ren vilja piskade in tre bollar och tog finalen till förlängning – det är stort.

Sudden är inte det roligaste som kan hända på en innebandyplan. Ett slumpmål kan avgöra allt. Men så blev det inte. Alex 7-6 var långt ifrån en slump där han tog sig in från höger och drog på mitt i slottet. Och så var det slut. Men vilket härligt slut! En hög av glada spelare dit Fille sprang så mycket han orkade trots en ordentligt stukad fot.

Jag säger det igen: Det är förbaskat mycket roligare att vinna än att förlora-

Kikar ni här nedanför så ser ni Emil Svärd göra 1-1.

Max skjuter i ribban.

Alex gör 2-2.

Sebastian gör 3-3.

Alex gör 5-6.

Emil gör 6-6 och så blir det förlängning…

…där Alex avgör när han sätter 7-6, 6.34 in i sudden death.

Vi säger bara tack, tack,tack, till Beles bästa hejaklack!

Johan, lagkapten för dagen, med bucklan.

Två stolta ledare, Håkan och Uffe. Grabbarna fixade bucklan och jag snodde matchbollen men de verkar glada ändå.