Man hoppas ju på underhållning när det är OS. Spänning och hård kamp, ända till slutet. Och det var precis vad vi fick när Sverige stupade på mållinjen i herrarnas skidskyttestafett. En trist historia givetvis men sannerligen inte utan dramatik.

Precis tvärtom blev det när Tre Kronor gjorde sitt bästa för att skämma ut Sverige i sista gruppspelsmatchen mot Slovakien. Håglöst, oskickligt och utan att kämpa lyckades man inte bara misslyckas med allt framåt utan släppte också in tre mål i baken. Kanske var det planerat, vad ska vi tro efter Bengt-Åke Gustafssons hjärndöda uttalande i går, men var det i så fall nödvändigt att spela så förtvivlat illa?

Jag har svårt att tro att Sverige la sig och förlorade medvetet. Inte för att ett svenskt lag inte skulle göra så. Där är vi nog inte bättre än andra. Men försöker man förlora måste man väl inte visa upp ett spel som skämmer ut hela laget och får enskilda spelare att framstå som klantskallar. Det hade ju räckt med att missa mål i så fall. Risken är att vi inte är bättre än så här.

Var uppe på förlaget och lämnade lite bilder till Gabriella som sedan ska hamna på omslaget till ett av bokprojekten. Kan kännas lite märkligt att omslaget görs långt innan en enda rad är skriven. Men man får väl se det som en utmaning.

Hade kontakt med dansken Niels Christian Hvidt på mejlen i dag. Hvidt skrev boken ”Mirakler. Möten mellan himmel och jord” (Cordia) för några år sedan. En riktigt bra bok där den teologie doktorn berättar om och analyserar en rad mirakel runt om i världen. Inte minst gråtande madonnastatyer vilket fångade mitt intresse. Madonnor har ju en tendens att gråta, och inte sällan blod, som ett tecken på att de är ledsna över Jesus död på korset. Nu är detta ett katolskt fenomen som tas på stort allvar i de länder där den katolska tron är stark. I Sverige tillhör gråtande statyer undantagen även om vi minns Samira i Södertälje för ett antal år sedan.

Nej, måste koja. Hörs.