Bara att inse att man har fyllt år igen. När de står där vid sängkanten och sjunger så fattar man att det är kört. Men vilken fin present! (se ovan). Bröderna Zappa på Hovet spelandes sin pappas musik tillsammans med ett gäng musiker ur Franks gamla grupper. Kan man begära mer som nostalgimedicin. Tittade igenom mina gamla biljetter och konstaterade att jag varit på sex Zappakonserter.
21 januari 1977 Göteborg
18 februari 1978 Göteborg
2 juni 1980 Göteborg
10 maj 1982 Göteborg
14 september 1984 Stockholm
1 maj 1988 Stockholm
Hade gärna gått på fler om inte FZ gått ur tiden way to early.
Här en del av en text som jag skrev tio år efter Zappas död. En musiker som jag saknar ännu i dag.
Det var på hösten 1973. Rummet var nedsläckt och utanför fönstret dröjde sig den sista sommarvärmen kvar. Några dagar tidigare hade jag köpt min första stereo för någon tusenlapp. Uriah Heep och Pink Floyd snurrade flitigt på skivtallriken.
Men den där höstkvällen förändrades mitt musikaliska liv.
Rummet fylldes av ”Dirty Love” och ”Montana” från Frank Zappas LP ”Overnite Sensation”, trettiofyra minuters himmelrike förpackat i ett surrealistiskt omslag. Musiken gick rakt in i magen och texterna snurrade upp hjärnan i alarmläge. Jag fastnade för den mustachprydde gitarrvirtuosen som inte bara ville underhålla utan helst förändra sin närmaste del av världen.
I flera år fick Frank Zappa bli den sista skivan vi avnjöt innan vi styrde ned på stan om lördagskvällarna, mot Stadshotellet eller folkparken. Det var alltid den fantastiska liveplattan ”Fillmore East”. Vi tyckte att den hade allt. En underbart underlig dialog och mäktig musik. Här fanns ”roadies” och ”groupies” och ett band på låtsatsturné som rullade med oss över den amerikanska kontinenten.
Jag hann se Frank sex gånger innan han allt för tidigt gick bort. Första gången på Scandinavium i Göteborg den 21 januari 1977. Två år senare kom den skiva som många popsnören uppfattade som Frank Zappas debut-LP, ”Sheik Yerbouti” – trots att ”Freak Out” kommit tretton år tidigare. Den unga discohungriga generationen upphöjde låten ”Bobby Brown” till en superhit, Zappas enda. Antagligen berodde det på att ingen av skivköparna hade förstått texten.
Det gjorde man däremot i USA där radiostationernas tystnad tomt ekade från Cape Cod till Seattle. Det rena Amerika vomerade i stillhet hemma i garderoben. Ett vackert minne.
Frank Zappa var ovanlig på många sätt. Han tillhörde dem som inte såg turnerandet som en lång reklamturné för senaste plattan. Tvärtom spelade han ofta låtar som var så nya att de inte fanns på någon skiva än.
För att komma till konserterna åkte vi buss. Det var alltid ett himla liv på bussen, något varierande beroende på vilket band som väntade. I Lidköping kunde man se stadens bilburna ungdomar halsa de sista dropparna Lemon Gin innan de släntrade ombord. Men gällde det Frank Zappa var det städat. Alla ville komma fram skärpta utan dövade sinnen. Här gällde det att hänga med i texterna. Och det gjorde vi.
Ända sedan Mothers-tiden hade Zappa kämpat mot det politiska etablissemanget. Och hånat det. Medelklassen kan knappast heller räknas in bland Zappas favoritfolkgrupp. Han var aldrig rädd för att ta strid och i slutet av 80-talet gick han till frontalangrepp mot en grupp konservativa Washingtonsenatorers fruar som ville begränsa rockmusikernas yttrandefrihet. Något han och flera av hans kollegor lyckligtsvis också lyckades med.
De som åkte på en Zappa-konsert var knappast några högermän. Något som följande korta lista över några av Zappas ”offer” visar. Alla får de sina fiskar varma i FZ:s låtar:
Plastdockan Michael Jackson i låten ”Why don't you like me”.
Ljugarprästen Pat Robertson i ”When the lie's so big”.
Fifflaren Richard Nixon i ”Dickie's such an asshole”.
I den politiska medvetenheten fanns upproret, kritiken mot dem i pyramidens topp och viljan att förändra saker till det bättre.
Frank Zappa var perfektionist. I en av biografierna om honom jämförs han med Bob Dylan som lät sitt band repetera i fem dagar innan de gav sig ut på världsturné 1981. När Zappa gjorde det samma sju år senare fick hans musiker repetera tio timmar om dagen, fem dagar i veckan i fyra och en halv månad.
När man såg honom på scenen styrde han bandet fingerviftningar och en svepande handled med den obligatoriska cigarretten och kaffebaljan inom räckhåll. Droger sysslade han inte med.
Den 4 december 1993, drygt två veckor före sin 53-årsdag, gick han bort denne intelligente galenpanna som alltid visste precis vad han ville och gjorde det som föll honom in. Vi är många som saknar honom.
——-
Jaha, då börjar årfyllardagen ta slut. Gick på kinakrog i Jakobsberg med familjen och blev grattad per telefon av Ylva vilket man tackar för. God mat och nöjda barn och fru förgyllde kvällen. Själv fick jag inte vara med på bild som vanligt.
Glas Påsk!
