Kom just tillbaka från Fryshuset och min första metalkonsert någonsin, ditlurad av kamrat Stefan som älskar allt i den genren. Men det var inte så tokigt att stå där och trängas med kanske åtta hundra böljande ungdomar. Uppvärmningen sköttes av Narnia från Göteborg, ett band som jag fått lyssna till i förebyggande syfte med hjälp av ett par lånade cd-skivor. Då imponerade de inte – men live var det roligare att lyssna på dem. Precis som på kvällens huvudattraktion.
Finska Sonata Arctica kör en stundtals oförutsägbar metal som inte var så dum. Killen framför mig skuttade som en perkeläguttaperka och såg ut att trivas gott. När det blev dags för den obligatoriska balladen åkte tändarna fram och jag var faktiskt förvånad över att folk kör med sånt fortfarande. Trodde sånt hade dött ut på 80-talet. Några få vågade sig på att vifta med tända mobiltelefoner vilket verkar mera framtidsinriktat.
En stor del av konserten kikade vi fram genom gungande armar eller mellan mobilkameror men eftersom lokalen var rätt liten, Arenan på Fryshuset, så såg vi bra ändå. Kul grej: Arcticas sångare lyckades få publiken (som gärna sjöng med) att sjunga Pippi Långstrump-visan. Och det gjorde vi bra.
Två saker lärde jag mig:
1. Öronpropparna fungerade utmärkt.
2. Vinterjackan kan med fördel placeras i garderoben nästa gång.
Och en tredje: Min mobil tar inte särskilt vassa bilder (se ovan).
En överraskning:
Det gick att parkera bilen gratis (!!!) på en sidogata 44 meter från insläppet. Sanslöst. Är detta verkligen Stockholm?
Ett erkännande:
Har precis smällt i mig en Bigger Mac som vi plockade upp på vägen. Ska visst vara något nytt. Helt okej men med tre gurkskivor vilket var tre för mycket. Sköljde ned den med liten benzenfanta.
I övrigt har jag knattrat på med bokprojektet medan vädret stått vårlikt utanför dörren. Vågade mig ut en kort stund för att köra Anneli till pendeln och upptäckte att gräsmattan nu nästan är helt fri från snö. Månne är det våren som tränger sig på? Kan väl ändå aldrig vara möjligt.