Har ägnat en del av dagen åt att få bättre ordning på mina spökpärmar. Har ju samlat klipp om spöken och en massa annat märkligt sedan jag var tonåring. Då och då måste klippen ordnas om eftersom några avdelningar har växt sig särskilt stora. Den paranormal klippsamlingen, om jag får kalla den så, omfattar cirka 15 pärmar.

Spöken är hala som ålar och det finns all anledning att se upp med historierna om dem. Medier, personer som säger sig stå i kontakt med andevärlden, är jag djupt kritisk till. Teves alla fånsatsningar på serier med medier som ska hitta mördare eller få kontakt med döda imponerar inte. Jag förstår att Vetenskap och folkbildning har tillsatt en särskild grupp som ska undersöka dessa yttringar.

Däremot är jag betydligt mer intresserad av vanligt folks upplevelser av spöken. Jag har mött så många människor som säger sig ha sett varelser som inte borde finnas för att min nyfikenhet ska vara väckt. Pratade med Catharina Piper på Engsö slott härom dagen. Som ni kanske vet finns det en rad spökberättelser kopplade till slottet och jag ägnar ett kapitel åt Engsö i min bok ”Det okända”. Catharina berättade att en av flyglarna på slottsområdet hade fått en ny hyresgäst och att denne upplever en hel del som vi skulle kunna kalla för spökerier.

Det finns alltså en del att undersöka för den spökintresserade. Ämnet är inte något som hör äldre tider till utan faktiskt lika aktuellt i dag som någon gång tidigare. På bilden här ovan är det jag själv som är spöke. Den är tagen i Skultorp av min vän och dåvarande kollega på Mariestads-Tidningen Stefan Svensson.