I dag är jag på grabbträff i Mariestad vilket känns både kul och lite trist. Kul för att det alltid är trevligt att träffa det gamla gänget igen, särskilt som vi ser ut att bli elva man, men trist för att jag missar tre viktiga innebandymatcher som Niklas spelar med Bele 92:orna.
Matcherna ingår i kvalet till SM-slutspelet och är tuffast möjliga. Bele är ju Svenska mästare 2006 men får alltså redan nu i kvalet möta Högalid, som man slog i finalen i våras. Dessutom ställs man mot Balrog som alltid är riktigt bra och Vendelsö som man brukar vinna över men där matcherna alltid är täta och hårda. Innan första matchen gick igång skrev jag följande: ”Chansen att vinna den kvalserien är kanske inte helt lysande. Gör grabbarna det så har de gjort en bragd.”
Så hur gick det? Lysande, faktiskt! Och grabbarna visade än en gång att de är kapabla till att plocka fram sitt allra bästa spel när det som bäst behövs. Vinst i alla tre matcherna och en målskillnad på 19-6 när serien var slut. Det är inte bara lysande utan också närmast en bragd. Så här gick det:
Bele – Vendelsö 7-2
Högalid – Balrog 4-6
Bele – Balrog 6-3
Vendelsö – Högalid 3-6
Balrog – Vendelsö 8-1
Högalid – Bele 1-6
Här är en bild som min kära fru tog efter ett av målen.
Själv fick jag följa det hela på distans i form av telefonrapporter från Anneli. Samtidigt gjorde jag mitt bästa för att jaga livet ur mina kamrater i form av fyra timmars badminton och innebandyi Mariestad. Här kämpade Kjell, Leif, Olle, Per-Åke, Christian, Curt, Bosse M, Lars, Gunnar och Bosse A som furier. Spelkvaliteten ska vi inte gå in närmare på men inget blod flöt, jag fick ett slag i ryggen av min badmintonpartner Kjell, Leif en innbenadyboll i ögat och Per-Åke ett skott på foten som kändes resten av kvällen. För att inte tala om vår målvakt Bo A som trots en kanonad utan dess like och utan minsta skydd stoppade bollarna på ett förtjänstfullt sätt. Vi får väl döpa honom till kulramen hädanefter.
Efteråt gick vi hem till Bosse M och fixade till en läcker middag på rotsaker och fläskfilé med sill som förrätt och melonblandning efteråt. Vid tresnåret på söndagsmorgonen bestämde vi oss för att festen nog ändå måste ta slut.
Erlandsson blev aldrig riktigt vän med de Beska dropparna.