Det har varit en dag när man knappt vet vilken ända man ska börja i för att beskriva den. Lite upp och ned, skulle man lugnt kunna säga. Så i denna 2.300:e bloggen (något slags udda jubileum) så är det väl bara att börja från början. Nämligen klockan 08 i morse då Anneli redan var på väg till jobbet och Markus ännu låg och sov.

Ute föll snön, om än rätt måttligt, och jag och Niklas hade bestämt oss för att ta Kian till Västerås för att övningsköra där. Det är ju i Västerås han ska öra upp på fredag så lite gatuträning skulle ju inte skada. Jag stoppade i mig en macka och anade att en viss, men inte fullt utvecklad, matlustkänsla hade börjat återkomma och 45 minuter senare var vi på väg med Niklas vid ratten. Stopp för att tanka i Enköping och sedan raka vägen till Håkan E på hans jobb, ni kan se honom i vilställning här nedan, för att plocka upp en del extra nummer av UFO-Aktuellt som jag ska skicka ut.

Vi åkte hit och dit genom stadens gator och blev utskällda av en mustaschprydd man som gastade att vi minsann inte fick bromsa sådär. Fast det får man visst. Särskilt om man är övningsbilist som vill vara försiktig och inte gärna kör över ett par fotgängare två dagar före uppkörningen. Man undrar hur en del folk är funtade. Fast kanske kunde han inte läsa vår gröna skylt i bak.

Under vår färd ringde Lotta Bromés redaktion och undrade om jag kunde vara med och prata svarta hål och nya planeter, det som blev uppskjutet från i går. Det kunde jag väl. Klockan 13.15. Det kunde jag inte. Det hade gjort att vi inte hunnit köra så mycket som jag hade velat göra. Men eftersom vi nyss passerat Sverige Radio Västmanland på en av våra turer längs Stora Gatan så föreslog jag att jag kunde ta mig dit och vara med på länk. Och så blev det.

Vi fortsatte snurra runt lite och hamnade vid en korvkiosk där Niklas satsade på en rejäl hamburgare medan jag fortsatte min modesta stil med en kokt med mos också i dag. Med ketchup men utan allt annat. Snön föll men liknade allt mera regn.

För att vara säkra på att hitta till radion, som har infart från ett oväntat håll och inte från Stora gatan, ställde vi in navigatorn och parkerade på en gratisparkering där. Knackade på, lånade bekvämlighetsinrättningen och presenterade oss. Och sedan skulle vi åka vidare. Var det tänkt.

Men det ville inte Kian. Inte mer än små dova brummande hördes från startmotorn. Så där stod vi utan att kunna ta oss någonstans. Dessutom hade vi fått veta av radions receptionist att vi stod på ABB:s parkering vilket var förbjudet och det förklarade i ett slag varför alla hade några små gula lappar med ”2011” fastklistrade på vindrutorna. Utom vi då.

Ringde Motordepån för att få råd. Ansvarig mekaniker på lunch. Ringde Håkan på jobbet som lovade hjälpa oss bara han fick göra klart ett jobb först. Inköp av startkablar kunde fixas om det blev aktuellt. Men det visste jag inte eftersom Motordepån inte svarade och felet ju kunde vara av djupare natur.

Under tiden gick klockan och vi fick vandra tillbaka till radio där en studio var bokad till 13.00. En kvart senare var det dags att prata rymden med Lotta i sex minuter och det blev ett rätt okej samtal tycker jag. Som det ju blir när Lotta är med och styr. Niklas filmade och tyckte det var kul att vara med i direktsänd radio, även om han inte hördes. Vill ni lyssna finns inslaget på Sveriges Radios hemsida.

Ute i verkligheten igen hade Motordepån ringt och Guy där trodde på startkablar. Så jag ringde Håkan som åkte och köpte ett par och sedan kom som en räddande ängel i snögloppet. Niklas som hade läst instruktionsboken visste att plus skulle till plus och minus till den trasiga bilens jord. Och då startade Kian.

Nu var klockan så mycket att det bara var att åka hem igen. Men Niklas fick i alla fall mycket körning och en del i Västeråstrafiken. Bättre än inget.

Hemma blev jag inte så glad när jag hörde att Markus inte gått på några lektioner eftersom han inte haft lust. Vi hade ett långt och bistert samtal om att han måste fokusera på skolan och lägga onlinespelen på hyllan. Sedan fick jag rusa till 541:an som jag hann precis för att åka till Barkarby och in till Söder där det var dags för några timmars sittning med Åsa, numera vikare på Ekots webb, och Jenny, som tråkigt nog ska sluta på DN.se.

Så där satt vi och pratade i några timmar och även om det var riktigt trevligt så var det nästan ännu bättre att jag märkte hur jag faktiskt kände mig hungrig för första gången sedan lördag kväll. Men jag tog det försiktigt med en halv råbiff (som är bra på Black & Brown) och två mindre öl av typen O’Haras, mycket fin fatöl.

När vi bröt upp slog jag en signal till Anneli och fick veta att mitt tåg gick om några minuter så det blev till att springa och jag hann ombord precis innan det skulle gå. Men väl hemma blev det inte lika roligt eftersom Markus åter satt och spelade trots att han inte fick det. Så kvällen slutade mindre muntert.

Och så hade jag inte läst DN-mejlen på två dagar. Det straffade sig. Kom i säng en stund efter 01 i alla fall.

Ibland undrar man var anständighetsgränsen går för en artikel på nätet? Om nu astronomerna säger att den vita fläcken på bilden är resultatet av hur bilden i sig har bearbetats, hur kan då Daily Mail påstå att ”astronomerna är förbluffade”? Om det inte finns något mysterium, utan enbart okunskap, varför då skriva om det? Titta och förvåna er.

Vännen Micael Fasth bloggar från VM i innebandy och förtvivlas över att vara på fel plats vid fel tillfälle. Läs hans tankar om en mås.

Håkan E på jobbet.

Och Håkan som räddaren i nöden.

Niklas i radiostudion. Hur jag såg ut kan ni se högst upp.

Åsa och undertecknad fångade av Jenny och som den värsta fotojapan…

…lät jag med fotas också åt andra hållet.