Ett av de fenomen som jag helst skulle vilja få svaret på är klotblixtens gåta. Trots att tiotusentals människor sett dem och jag själv brukar kalla dem för världens vanligaste ovanliga fenomen under mina föredrag, så finns det ännu ingen vetenskaplig förklaring på hur dessa lysande kulor kan uppkomma.

För all Tintin-läsare dyker självklart bilden ur Det sönderslagna örat (sidan 27) eller i De sju kristallkulorna (sidan 30) upp på näthinnan, och båda är bra och naturtrogna beskrivningar av hur en klotblixt kan bete sig. (För er som vill veta mer om Tintins förhållande till klotblixtarna rekommenderas min artikel i Generation Tintins årsbok Tintinia 2009 (sidorna 48–58).

Åskforskare i Uppsala som jag intervjuade för min bok ”Stora boken om naturfenomen” (Semic 2008, sidorna 42–54) ställde sig skeptiska till att fenomenet verkligen fanns och flera menade att det bara rörde sig om ett blänk i ögat i samband med ett blixtnedslag. Men tro mig, så är det inte. Jag har mött mängder av människor som har sett dem och läst hundratals beskrivningar i form av brev eller artiklar där svenskar berättat om sina möten med detta naturens under.

Så när en kvinna på Söder i Stockholm, vi kan kalla henne R, kontaktade mig och berättade att hon trodde sig ha inte bara en fantastisk berättelse om ett möte med en klotblixt att ge mig utan dessutom kanske till och med själva klotblixten, ja då var jag givetvis intresserad och i dag kunde vi träffas.

R berättade hur hon och hennes båda yngre bröder satt i en stuga på Ekerö tillsammans med mamma och pappa då händelsen inträffade. Det var på sommaren, troligen 1970 eller något år åt vardera hållet. Hon själv och en av bröderna satt med ryggen mot ett fönster då pappan plötsligt skrek till och kastade sig mot barnen och slet ned dem på golvet.

Det visade sig att pappan hade god anledning att försöka få bort barnen från fönstret för sekunder senare slog ett glödande klot rakt genom en ruta, efterlämnande ett runt hål. Klotet fortsatte in i köket mot spiselkransen på en öppen spis där det rev ned ett antal prydnadssaker och sedan fortsatte att snurra runt över golvet.

Efter en stund fick pappan träff på det lysande klotet, som fortfarande for omkring i luften, ropade åt de äldre barnen att öppna dörren ut och fortsatte att sparka det ut genom dörren tills det for nedför trappan och blev liggande på marken några decimeter från trappans slut där han trampade ned det i marken.

Så långt en vanlig (vilket är synonymt med ovanlig då det gäller detta fenomen) klotblixtberättelse. Men det som sedan hände är den verkligen utmaningen.

R berättar för mig att på den plats där klotblixtens trampades ned av pappan hittade han en rund ”sten”, eller snarare metallklump. Ett föremål som han själv ansåg vara en del av, eller rent av hela, klotblixten. För en stund sedan låg denna märkliga bit på bordet framför mig och när jag lyfte upp den kändes den mycket tung. En mätning av metallklumpen har visat att den är cirka 60 millimeter i diameter och väger omkring 820 gram.

Så är detta en del av en klotblixt? Själv är jag tveksam eftersom klotblixtfenomenet så vitt vi i dag vet är ett rent energifenomen. Alltså, det är knappast några stora metallklumpar inblandade. Men för R är det givetvis ett alltför märkligt sammanträffande för att kunna låta bli att fundera över. Hur kom det sig att pappans nedtrampade klotblixt materialiserade sig i form av denna kula?

R har låtit analysera klotet på Naturhistoriska riksmuseet där det visade sig bestå av: bly, järn, kisel, kalcium och en del organiskt material.

Så vad är det då? Ett förslag som framkommit, bland annat från professor Anders Larsson vid FOI, är att det skulle röra sig om en kanonkula från 1500-talet, en så kallad nickhake. I så fall skulle det bara ha varit en enorm slump att pappans nedtrampning av klotblixten ägde rum precis där denna kula legat i marken under ett antal hundra år.

I vilket fall så kommer UFO-Sveriges Andreas Ohlsson, intendent på Armémuseum, att undersöka om det finns några sådana kulor i museets samlingar (mycket sannolikt) och sedan får vi ta med R:s kula dit och jämföra.

Nu har jag inte bara varit i klotblixtsvängen utan också besökt Serier & Sånt för att casha in lite pengar på serietidningar som jag sålde där för några veckor sedan och att hämta dem som han ratade. Serie-Magasinet var med i den högen, det är tydligen en tidning som ingen längre vill ha. Lite trist för oss som älskade Johnny Hazard, Steve Roper och Kerry Drake och alla de andra.

For också till Bussgods i Västberga och postade en låda med Carl-Antons saker till Norrlandsprojektet. Dyrt. Jag tror nog att vi låter resten följa med på planet.

Hemma igen har jag fortsatt jobba med det lätt krånglande Norrlandsprojektet. Ringde Per på Fiskflyg som satt i en helikopter och beundrade de vackra fjällen när han svarade. Vi diskuterade priser, helikopterstorlek och den Natoövning (Nordic Air Meet 2012) som pågår samtidigt som vi ska flyga ut till sjön. Men Per lovade att kolla upp läget så att det inte skulle bli några problem för oss att flyga. Jag tror knappast att det blir det. Övningen pågår dagtid med utvärderingar på kvällen. När vi lyfter är det nog tomt i luftrummet.

Hade ett långt och fruktbart samtal med piloten på Fiskflyg som ska flyga vår utrustning in till sjön och vi löste faktiskt viktproblemet. Nämligen det att helikoptern lyfter 700 kilo och vi just nu är i behov av att lyfta 1.000 kilo. Men genom att köra en del av utrustning till en väg där stigen mot sjön börjar kan helikoptern, efter att ha lämnat den stora lasten, fortsätta dit och ta resten över skogen. Mycket bra!

När jag satt och ringde folk i Kiruna i dag fick jag tag på en som kunde berätta att de moderna spökraketer som vi hoppas vara på spåren fortfarande observeras i området. Mannens bror fick den 6 juli i år höra ett vinande ljud och kort därefter såg han hur ett cigarrformat föremål med vingar som hajfenor kom flygande på kanske 20 meters höjd längs Kalixälven, strax norr om Puoltikasvaara. Det är inte många mil från den plats där vi ska dyka. Föremålet sågs i fullt dagsljus och försvann sedan längs älven. Jag hoppas kunna prata med mannen någon av de närmaste dagarna.

Just beskrivningen av hajfenor har jag hört förut och här i Norrbotten har åtskilliga spökraketliknande föremål observerats genom åren.

Sorterade klart de rymdfrimärken jag fick av Carl-Anton i dag och så tittade jag och Anneli på film (Markus anslöt): ”Warm Springs” om Franklin Delano Roosevelt. Bra.

Sista timmen på dagen, den mellan midnatt och 01, ägnade jag åt att skriva ett brev till de 15 expeditionsdeltagarna som ska med upp till Norrland.