Klockan skulle jag vara på plats stod det i kallelsen och jag var där i god tid men starroperationen i mitt vänstra öga skulle dröja till 12.50. Då var pupillen stor som en förmörkad solskiva. Jag kan inte påstå att det är särskilt trevligt att ligga där med upptejpade ögonlock och se världen förvandlas till en gröt, ibland se sina egna blodådror inne i ögat och dessutom känna hur någon rotar omkring för att först plocka ut den gamla starriga linsen och sedan sätta in en ny.

Nej, det är inte så kul. Men alla var proffsiga och trevliga och på mindre än tio munter var det klart.

Klart och klart förresten, så värst klart ser jag nu inte. Men när jag lämnade operationsrummet (i rullstol, det är så det går till) på S:t Eriks ögonsjukhus så väntade en gratis bulle i cafeterian. Inte illa.

På vägen hem stannade jag till vid grillen i Vällingby och köpte sen lunch i form av en halv special med gurkmajonnäs. Hemma igen var det bara att konstatera att pupillen fortfarande var enorm, vilket ni kan se här ovan. Och så höll den sig i princip hela kvällen så när jag, Ludde och Magnus (Luddes pappa) tåg pendeln in till Bob Dylan-konserten på Waterfront (där Niklas anslöt efter första dagen på Aftonbladet) så var det bara att rikta in sig på att blunda sig igenom två timmar med vänster öga.

Och det gick bra. Öronen funkade ju.

Niklas hade mest ägnat sig åt inskolning i dag men fått göra en ”Vi 5” som han var osäker på om den skulle publiceras eftersom Henning Mankells död kanske gjorde att layouten på omslaget skulle tvinga bort den lilla spalten på sista sidan. I vilket fall hade han haft en bra dag på Aftonbladet och var nöjd.

Jag bjöd honom på en öl i lobbyn före konserten där vi stod och pratade innan det var dags att bänka sig på läktaren där vi såg bra (förutom ögat då). Och faktum var att Dylan överraskade med att stå framför mikrofonen och sjunga, spela munspel eller ibland bara, sitta bakom pianot. Han var betydligt mer närvarande än vad vi hade hört att han är numera.

74 år som han är blev det inga stora gester och så snart en låt närmade sig sitt slut backade Dylan en och en halv meter bakåt. Han presenterade aldrig bandet, hyllade aldrig Stockholm och tackade aldrig publiken. Det enda han sa egentligen var att de skulle ta en paus efter45 minuter.

Nå, iklädd sin stråhatt, en alldeles för stor kostym och brallor med vita revärer så gav hon oss 90 minuters god underhållning till en kostnad av 900 kronor.

Hemma igen tar vi en macka och sätter oss i soffan en stund. Mitt öga är fortfarande en enda suddig utkikspost. Men när Niklas och Anneli lagt sig läser jag ut KG Johanssons ”Den enda dåliga människan i världen” och skriver sedan en recension till Bibliotekstjänst.

Bob Dylan överraskade på Waterfront.