I dag har det hållits en minnesstund för min tidigare arbetskamrat Sigge Anderberg som gick bort tidigare den här månaden. Tyvärr hade jag ingen möjlighet att vara med men jag skickade med ett litet minne till släkt och vänner och det tänker jag dela med mig av också här:

Sigge gick i en parallellklass till mig på JHG i Göteborg i slutet av 70-talet men det skulle dröja ett drygt årtionde innan vi kom att jobba på samma arbetsplats. Jag som redigerare men efter bara några år knuten till det som då var starten på DN.se, DNet. 1996, om jag minns rätt, blev Sigge chef för den nya nätsatsningen och han kom att värva mig från Natten och gav mig min hittills största löneökning då jag fick 3.500 kronor extra för att ta klivet från papper till nät.

Jag är övertygad om att ingen annan än Sigge skulle ha gjort detta och han fick säkert skit för att ha kastat ut så mycket pengar på en intern ”värvning” inom DN:s väggar.

Vi fick några riktigt bra år med Sigge som chef. Han såg sina medarbetare, uppmuntrade och var alltid närvarande. Han försvarade sin grupp och sina medarbetare mot onda chefer och överordnade utanför. Ingen var för högt upp i hierarkin för att känna sig säker när Sigge fick vittring på en orättvisa eller något han inte gillade.

När vi en dag fick beskedet om att han själv hade tilldelats Jojja Bonniers stipendium på 20.000 kronor och att det skulle firas genom en finare lunch på Nedre Manila såg han till att vi alla kunde åka med. Visserligen var vi inte så många men jag minns att vi i all hast fick bege oss hem för att utrusta oss med kavajer innan vi klämde in oss i en eller möjligen två bilar med sikte på Djurgården.

Där satt vi bland högdjur till höger och vänster och jag minns att vi var oerhört stolta över Sigge och över oss själva. När Jojja skulle visa den fina sajten för övriga middagsgäster fungerade inte internet och skärmen på den specialinstallerade datorn flimrade tomt.

Nätets första år var inte alltid så lätta men Sigge såg till att göra dem roliga.

Pengarna såg Sigge till att spendera så att även vi fick glädje av dem. Fest blev det och det var så typiskt denne omtänksamme man.

På tal om tråkigheter så har man ännu inte hittat Mathias Larsson. I dag var två poliser ute i en båt och sökte i Åkersberga kanal. I Morgon blir det med hundar. Jag talade länge med Mathias mamma och även om hon inte gett upp hoppet, det ska man ju inte, så känns det ofta hopplöst, det förstår jag. Att leva med ovissheten om vart ens barn är, det måste vara den värsta av mardrömmar.

Dystert besked fick jag och Stefan också när vi spelat klart vår match i Spånga i dag. Lena, som sköter hallen, berättade att hela rasket ska rivas för att ersättas med bostäder. Och det snart. Redan i slutet av första veckan i juni är det slutspelat för oss vilket innebär att vi nu måste börja se oss om efter en ny hall. Riktigt trist eftersom vi trivs så bra här, både med hallen och med Lena.

Att jag dessutom spelade mycket bättre i dag men lyckades få däng i alla fall (15–6, 8–15 och 13–15) gjorde inte saken bättre. Men det var i alla fall en rolig match.

Efter matchen tog vi en tur till Erikshjälpen som sannolikt även den hotas av rivning… Hittade en bok till AFU och en till mig, om Scientologerna. Eftersom Niklas skulle på bio med jobbet så fick jag sedan ge mig ut och handla på egen hand. Fem kassar blev det och i kväll gjorde vi revbensspjäll.

Ufomässigt så har jag pratat med en man i Götene sedan hans dotter mejlat mig. Mannen hade några släktingar som 1949, i fullt dagsljus, hade sett ett metalliskt, skivformat föremål passera lågt över dem vid deras sommarstuga i Landvetter. Tyvärr verkar det som att samtliga inblandade är döda i dag annars lät ju händelsen mycket intressant. Mannen hade tidigare läst UFO-Aktuellt och kände alltså till UFO-Sverige. Synd bara att vi fick veta detta så lång tid efteråt.

Har också ägnat en stund åt en diskussion om UFO-Sverige på Facebook. En man menar att vi styrs av den svenska regeringen! Ibland blir man lite trött. Som att den svenska regeringen skulle bry sig om UFO-Sverige och vad vi gör. Men det är psykologiskt intressant hur sådana idéer ändå får viss spridning då och då. Bränslet är givetvis personens egen starka övertygelse om att vi har besök och det faktum att UFO-Sverige säger att vi försöker hitta förklaringar på det folk ser. Alltså, vi har inte svaret. Sådant kan reta gallfeber på vissa.

Också i dag har jag fortsatt att jobba med det pressmeddelande som ska skickas ut i samband med lanseringen av Ghost Rockets Investigation Project. Nu börjar det likna något även om jag nog skulle vilja dra det ett varv till. Kanske i morgon.

Lite teve blev det också. När Anneli slog på ”Anrikrundan” så satte jag mig och tittade medan jag sorterade in en ny pärm med klipp och information om meteorer som träffat folk, hus eller annat på marken. Men när det blev dags för kvällens ”House of cards”, och även Niklas anslöt, så satte jag mig till rätta i soffan jag med. Fortfarande kul att se.

Och inte en dag utan ett mysterium. Läs den här artikeln (och se teveinslaget) i Dala-Demokraten och fundera på vad det var som höll räven sällskap i skogen. Inte så lätt att säga.

Kom i säng framåt 01 efter att ha skrivit brev istället för att läsa som jag hade planerat.

Bekymrad Stefan efter dagens besked om att hallen ska rivas.

Kan inte undanhålla er en bild ur ”Boken om andra världskriget” (sidan 19) som Carl-Anton Mattsson uppmärksammade mig på. Här flyger fyra Hurricanes med beteckningarna ”UFO”, om man så vill, över England. O:et är ju egentligen den brittiska landssymbolen men ändå!