Upp 06.30 och efter frukost, där Bobs fru Sam lagade bacon och ägg åt mig, Carl-Anton höll sig till gröten, tog vi sikte på norra Wales 40 mil norr ut.

Trots hot från BBC:s meteorologer om regn slutade det hela med några droppar och en helt okej dag med 17–18-gradig temperatur. Innan dagen var slut hade vi till och med haft rätt mycket sol.

På vägen norrut körde vi M6 som är en tullväg en del av sträckan – man kan åka en annan sträckning också – och där överraskade vi mannen i tullhytten med att överräcka en påse med 5,50 pund i småmynt som jag ville bli av med. Han räknade men såg kanske inte jätteglad ut.

Första anhalten var Abergele och Margaret Fry som lovat oss sina papper som också mycket riktigt samlat ihop i några lådor i vardagsrummet. Margaret, som jag träffat en gång tidigare och brevväxlat med sedan dess, är 90 år men vid god vigör och en trevlig damn att prata bort en stund med.

Eftersom jag visste att hon hade en hel del ufoböcker i ett skåp, kanske 150 eller så, kunde jag inte låta bli att fråga om vi inte skulle kunna få titta på dem och kanske ta med sådana som AFU saknade. Detta trots att hon tidigare sagt att alla skulle ges bort till en släkting.

Men efter en kvart så bestämde sig Margaret för att vi kunde ta allt vi ville så det var bara att tömma skåpet och bära ut kassarna och lådorna till bilen innan vi alla tre tog bilen till puben The Black Lion i Llanfair Talhaiarn någon mil bort för att äta lunch – walesiskt lamm.

När jag satt där ringde Martin Svenningsen på P4 Extra och undrade om jag kunde vara med i direktsändning trettio minuter senare och det gick ju bra. Så 14.50 svensk tid pratade jag med Lotta Bromè om att stjärnbilden Ormbäraren ställt till det genom att den hotade astrologernas ordning bland zodiakens stjärntecken. Lite kul att köra direkt från en pub i Wales, något som Lotta påpekade.

Lammet var lätt segt och Carl-Anton fick hjälpa Margaret att skära upp det men jag tyckte att det smakade bra, inte minst såsen som vi alla älskade. Margaret beställde till och med in en sked för att kunna äta upp varje liten milliliter. Jag förstår henne.

När vi kört tillbaka Margaret hem vinkade vi adjö och fortsatte till Ruthin 35 minuter längre söderut där Janet och Colin Bord (se bilden ovan) väntade på oss. Paret Bord har jag träffat vid flera tillfällen och de har skänkt många fina saker till AFU. Den här gången väntade en hel del spännande korrespondens, inte minst med Doc Shiels (som påstod sig ha tagit ett av de bästa, men sannolikt fejkade, bilderna av Loch Ness-odjuret). Men också en hel del annat.

Vi satte oss i ett av rummen till deras fina hus och pratade i ett par timmar med vi drack te och åt kakor. Precis som det ska vara här i Storbritannien. Vi hann diskutera en hel del gemensamma frågor, inte minst tanken på ett bildarkiv där Bords bilder från Fortean Picture Library, Bobs från Charles Fort Institute och AFU:s egna kan slås samman till något riktigt stort och riktigt bra.

När vi så var tvungna att åka mot London igen bestämde vi att ses nästa år igen.

Resan ned gick till en början genom ett vackert landskap med många kullar och ännu flera får innan vi kom ut på M6 och vägen ned mot London. Efter hand försvann solen och ersattes med de obligatoriska molnen, inte många stjärnor i sikte, och snart såg vi bara bilar, många sådana, på motorvägen söder ut.

Min bil har sin vana trogen börjat låta konstigt här i Storbritannien, ett skavande ljud som troligen (jag säger troligen) kommer från en lös plåt nära höger framhjul. Men jag fick årets chock då jag svängde in på en bensinmack i Wales och hörde hur det lät som hela framvagnen var på väg att falla av. Ett ilsket plåtljud som skickade rysningar längs ryggraden.

Men efter 45 sekunder insåg jag att ljudet kom från en arbetare som höll på och körde en maskin som plattade till asfalten lite längre bort på bensinstationens parkering. Vilken lättnad!

När vi så kom tillbaka till Bob hade mätaren för vår totala resa den här gången passerat 3250 kilometer.

Vi bar ned alla kassar och lådor i källaren där vi får ta hand om dem i morgon. Då är vi här i London och jobbar med Bobs lådor och materialet efter den avlidne Steve Moore hela dagen. Men nu blev det en Old Speckled Hen och en trekantsmacka som avkoppling efter en bra dag.

Då jag öppnade mejlen hittade jag ett från en släkting till den gamle ufologen Denis Plunkett som vi träffat vid flera tillfällen och vars material vi fått från hans familj. Denis har varit svårt sjuk under drygt ett år och nu fick jag veta att han avlidit på morgonen i dag.

Denis var med och skapade en av de tidigaste brittiska ufogrupperna, British Flying Saucer Bureau, och brann för ämnet. Vi hade flera långa samtal hemma i hans och fruns bostad i Winterbourne utanför Bristol. Jag är tacksam över att ha fått känna denne fine och trevliga man och att han och hans släkt beslutade att skänka hans papper till AFU.

De sista timmarna på kvällen satt jag och Carl-Anton och pratade med Bob i köket. När alla andra gått och lagt sig blev jag kvar men efter midnatt var det dags att stänga datorn.

Jag och Margaret Fry hemma i hennes hus.

Paret Bord i hallen med de lådor som skickades med till AFU den här gången.