I dag fick äntligen möjlighet att intervjua Luis Elizondo som ledde det hemliga ufoprojektet i Pentagon. Jag fick möjlighet att prata med Elizondo i 30 minuter och fick svar på en lång rad av mina frågor medan andra var sådana att Luis Elizondo valde att inte svara.

Luis Elizondo visade sig vara en mycket trevlig man som nu oroade sig för hur han skulle kunna gå vidare i livet efter det att han gått ut med avslöjandet att det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon i hemlighet och med svarta budgetpengar har utrett observationer av ufofenomen gjorda av militär personal.

Elizondo (bilden) sa att han var utsatt för starka påtryckningar och att hans familj fått ta en stor del av smällen efter det att han gick ut med sin historia. Något han egentligen aldrig planerat för, sa han. Nu blev det så tack vare Washington Post.

Jag ställde frågor som få andra ställt och jag hoppas att få till en artikel till både DN och nästa UFO-Aktuellt som kommer att vara mycket läsvärd då det gäller detta hemliga ufoutredningsprogram. Jag hade behövt minst en kvart till för att få svar på allt.

Det var också roligt att få beröm av Luis Elizondo för det arbete jag själv gör, där var han mycket generös.

Innan jag fick kontakt med Luis Elizondo slog jag en signal till Lionel Beer i London som hjälper mig och AFU att rädda böcker från Eileen Buckles dödsbo. Lionel hade varit där tre gånger och letat i röran som var monumental. Han hade räddat ett antal lådor med böcker men jag uppmanade honom att göra ännu ett försök, om inte annat så genom att skicka dit grannen som har nyckel. Det lovade Lionel.

På jobbet har jag varit ensam reporter på grund av sjukdom. Skrev bland annat om en issnurra i Norrbotten efter ett tips av Stefan Roslund. När jag fick tipset ringde jag omedelbart upp mannen som tagit filmen och det visade sig att vi hade flera gemensamma bekanta på Norrbottens-Kuriren.

Vi pratade medan jag gick till Lilla Asien med Björn och när jag kom tillbaka hade han mejlat mig filmen och sedan skrev jag en artikel och en text till bilderna som lades ut på DN.se och sociala medier. Ni kan se den här.

I dag åkte Anneli och Markus till Mariestad för att träffa Raili. Då hade de med sig en billast med böcker som jag kånkade ut i förmiddags. Så första stoppet blev Böckernas hus där de träffade Peter och lämnade dem.

Det blev en ganska intensiv kväll men jag hann också med att prata med Ylva som miste sin mamma Gerd i går. Hon satt vid hennes sida när hon lugnt somnade in och det var i alla fall en tröst att Ylva har kunnat vara med sin mamma under hennes sista veckor.

Att mista sin mamma är tungt. En vändpunkt i livet. Jag glömmer aldrig när min mamma Elsie lämnade oss. Det gick så fort att jag aldrig hann ned till Mariestad innan det var för sent. Men sedan satt jag vid hennes sida ensam och tänkte på allt bra vi hade haft tillsammans, pratade med henne och klappade henne på handen.

Mammor är viktiga. Det ska man tänka på så länge man har dem. Därför är det bra att Anneli och Markus åkte ned till Raili nu.

Hemfärden från jobbet blev med en av mina ordinarie chaufförer, om jag får kalla dem så. Hemma tog jag en macka och en öl och tittade på ”Simpson’s”. Har alltid svårt att komma i säng när jag är ensam hemma.