I dag gick jag på skiftet igen efter några dagars ledighet. Så lediga dagarna nu kan bli när man ska jobba med att bevaka Mellot varje helg. Kom i alla fall upp tidigt eftersom Stefan behövde spela tidigt i dag för att passa en leverans klockan 12. Så vi körde igång badmintonen redan 10.

Innan dess hade jag fixat tvätten och skrivit lite mejl. Mer blev det inte.

Matchen gick så där. Vann första med 15–12 men sedan tog ramträffarna det bästa ur mig och jag föll tungt med 5–12 och repade mig aldrig utan fick stryk i sista med samma siffror som jag vann i första – 12–15. Men, som så ofta, det var roligt i alla fall. Och nyttigt.

På vägen hem plockade jag upp var sin kebabrulle till mig och Markus. Och när jag åkte till jobbet tog han bilen för att uträtta en del ärenden och tanka fullt.

Anneli har varit i Uppsala under dagen med en av kommunens bilar – som hon var nära att få stora problem med då den vägrade starten på vägen hem. Men till sist så lyckades hon i alla fall få igång den.

Pratade med Ernst Linder och försökte få hjälp att tyda vem som skickat ett brev till Henry Kjellson en gång i tiden. Men tyvärr lyckades vi inte identifiera brevskrivaren. Orsaken till frågan var att AFU genom Leif Åstrand nu har börjat skanna en pärm med Henry Kjellson-korrespondens som jag fått av Ernst och som jag lämnade till AFU i torsdags. Övriga brev har gått bra men detta får bli ”anonymt”.

Under dagen fick jag nya och alarmerande uppgifter om min än Peter Rogerson i Manchester. Peter är en av mina bästa och trevligaste kontakter i Storbritannien och genom åren harhan gått från att vara en man med massor av böcker till att bli en god vän. I kväll blev jag kontaktad av John Rimmer, en annan god kamrat i Storbritannien och den som en gång i tiden såg till att jag blev medveten om att Peter fanns. John berättade att Peter förts till sjukhus och att han var mycket dålig.

Jag var väl medveten om att Peter hade en svår cancer men vi var båda inställda på att ses den 21 mars, i hans hem i Manchester, för att få den sista gåvan av böcker som står där och väntar. För bara en månad sedan mejlade vi om detta. Men nu ser det inte ut som att Peter någonsin kommer hem igen.

När jag ringde John under kvällen hade läget åter försämrats och Peter hade fallit in i medvetslöshet. Så nu verkar det bara vara frågan om timmar. Peter är bara 67 år.

Under kvällen hann jag ta mig till Lilla Asien för lite Hoisinanka. Ensam den här gången. Ganska lugn kväll. Passade på att prata med fotochefen och låna ett par bra objektiv till på fredag då jag ska plåta repetitionen inför Mellofinalen. Något jag har gjort varje år under rätt lång tid nu.

När det väl blev dags att åka hem fick jag en taxikille som jag inte har åkt med på länge. Kul, vi hade mycket att prata om.

Hemma hade jag lite att fixa med innan det var sängdags. Tog en liten frimärkspaus också. I säng 02.30 blev det.