Började dagen med att ringa Sandra på Norrköpings kommun och diskutera igenom en del saker inför morgondagens möte där. Då ska jag, Anders, Thomas och Carl-Anton (alltså AFU:s styrelse) träffa två av kommundirektörerna och den arbetsgrupp som jobbar tillsammans med oss för att hitta en väg framåt för arkivet.

Efter mötet hade jag ett trepartssamtal med Anders och Thomas för att diskutera igenom vad jag och Sandra pratat om och senare ringde jag också Håkan B och Carl-Anton i samma ärende. Eftersom Sandra ville ha ett dokument som vi kunde ge till direktörerna skrev jag ihop det och mejlade senare på dagen till henne.

Jag har också fortsatt att jobba med ”800 böcker om ufo” och klarat av ytterligare 30 sidor. Får se om jag hinner ta tag i resten i morgon kväll när jag kommer tillbaka hem igen.

Anneli konstaterade att vår stackars häck som vi satte förra året har förlorat en massa toppar eftersom rådjuren ätit upp dem. Man blir så trött på dessa eländiga djur som bara förstör i vår trädgård. Nu får vi se hur det går med häcken, om den ändå orkar skjuta skott.

Jag har också jobbat på i källaren och fyllde sedan bilen med kassar som nu ska till AFU. Tar med dem i morgon. Ni kan se den lastade bilen högst upp i bloggen.

Det mesta av det ni ser där hamnar på lagret men en del kör jag till AFU:s huvudlokal också. När jag rotade längst in i ett förrådsrum i källaren hittade jag en del gamla Kalle Anka som jag inte har kunnat sortera in i min rudimentära samling. Jag har inga värdefulla exemplar men faktiskt nummer 2 från 1948, alltså den första årgången, som tyvärr inte är i något toppskick.

Har också tagit hand om en klippsamling från den tidiga rymdåldern som nu sorterats och hamnat i boxar. Skönt att få det gjort. Och bytt etiketter på ett trettiotal pärmar med korrespondens som nu ska ned till arkivet.

Och så är vår podd om klotblixtar ute. Lyssna gärna! Vilket oerhört häftigt och gåtfullt fenomen det är. Inte olikt ufofenomenen.

Fick ett väldigt tråkigt besked från Mia på DN när hon ringde i dag. Vår arbetskamrat Jörgen Jonasson har gått bort i den svåra cancer som han kämpat mot med ett leende. Jörgen var en gentleman, aldrig ett hårt ord och alltid med glimten i ögat. Hans sjukdom upptäcktes när han skadat sig svårt under skidåkning och sedan dess har han alltså fört en ojämn kamp. Jag är så imponerad av hur han trots allt levt ett så normalt liv som möjligt. Vila i frid, Jörgen.

För min egen del är knät bättre och jag försöker börja lära mig att gå i trapport på vanligt sätt igen.