Det sista jag gjorde i går var att ringa tidningen i Haugesund i Norge och berätta att den film som de skrivit om på sin hemsida i själva verket var en ufoballong. Och i dag på morgonen ringde reportern tillbaka och gjorde en intervju, jag skickade också en del bilder till tidningen. Så nu är jag en svensk expert på deras hemsida som ni kan se en del av här ovan.
Reportern, Hans Inge Ringodd, var hur bra som helst och ringde dessutom upp observatören igen som också uttalar sig i artikeln. Men särskilt bra var ju att polisen faktiskt kunde bekräfta att det rörde sig om ufoballonger.
Ser att religionspsykologen Sara Duppils gått till mediers och andeskådares försvar när det gäller att få fungera som polisens förlängda arm. I en debattartikel i Gefle Dagblad går hon till angrepp mot en ledare av Tord Bergkvist i samma tidning där denne kritiserar polisen i Värmland för att ha tagit en sierska till hjälp för att hitta en försvunnen person. Detta skrev min kollega på DN.se Ossi Carp en kritisk artikel om den 12 januari.
Bergkvist konstaterade att mycket av den gamla tidens vidskepelse lever kvar i Sverige och det är det nog ingen som kan förneka; det är i alla fall min egen upplevelse. Men han vill inte se att polisen ska ägna sin tid åt att ta hjälp av sierskor i sitt arbete: ”Polisen ska hålla sig borta från andeskådare, sierskor och folk av den sorten.”
Detta håller inte Duppils med om. Polisen ska visst ta hjälp av sådana personer menar hon och i ett privat mejl skriver hon till en annan sierska att hon hoppas att yrkeskåren ska få lite upprättelse. (Jag visste inte att detta var ett yrke, men okej).
Duppils, som alltså är forskare och trots det verkar ha tagit parti för sierskorna, skriver så här om den värmländska polisens sätt att utnyttja sina resurser: ”Jag anser att polisens agerande i detta fall, då de lyssnade till de förtvivlade och desperata anhöriga till den försvunna mannen, ger ett mycket humant och fint intryck som visar på att de respekterar de anhöriga i sin sorg och deras trosuppfattning.”
Låt mig komma med en motsatt synpunkt.
Genom att lyssna på en sierska, som i det här fallet Anna-Lena Vikström, ger man de anhöriga hopp om att ett under ska inträffa. Eftersom ingen räknar med att en sierska faktiskt ska lösa ett försvinnande så blir alla träffar likställda med just ett mirakel. Om sierskan hade en hundraprocentig träffsäkerhet så vore det ju inga problem, då skulle polisen lugnt kunna gå dit varje gång och vid varje brott.
Men detta räknar alltså ingen med. Inte heller polisen som bara anser att ”det kan aldrig skada att försöka”.
Problemet med detta resonemang är ju att polisen inte för någon statistik på hur ofta sierskan träffat rätt. Man tar bara till detta som ett sista halmstrå. Men för de anhöriga blir det detta snart ett mycket tunt halmstrå. Jag kan inte minnas att jag någonsin har sett ett fall där en sierska här i Sverige har hittat en försvunnen person på ett sätt som har uteslutit slumpen.
Om sierskor överlag vore lösningen på problemet med att lösa brott så skulle varje polisstation anställa en. Det är jag övertygad om. Nu blir de ett sista redskap som ingen kan anklaga för att misslyckas. I fallet med den försvunne mannen i Värmland hittade Anna-Lena Vikström honom inte.
Det som stör mig är att ett medium går ut och påstår sig kunna se saker som ingen annan kan och så gör hon inte det. Det är att invagga människor i falska förhoppningar och att göra lidandet hos dem som sätter sin tilltro till sierskan än värre.
Jag är öppen för att det kan inträffa saker i vår värld som ligger utanför vad vetenskapen i dag säger sig veta. Jag är också öppen för att människan kan ha förmågor som ännu inte är fullt kartlagda och kanske inte ens kända. Men innan vi vet hur det ligger till med den saken och innan dessa möjliga förmågor har blivit användbara så att man vet att de faktiskt fungerar, inte ”ibland” utan oftast, ja då ska polisen inte ägna sig åt att anlita siare.
En sista sak: Om det, som Duppils skriver, är ”humant och fint” att lyssna till de anhörigas önskemål så måste polisen också vara beredd att ta hjälp av vem som helst som anmäler intresse för att ”hjälpa till”. Och tro mig, jag har haft kontakt med många siare och testat dem när det gäller försvunna människor under åren och spåren förskräcker. I värsta fall kan de få polisen att sätta in sina resurser på helt fel platser och därmed försämra möjligheten att rädda en försvunnen person.
För så länge som vi inte har krav på ”körkort” för spåmän och sierskor i Sverige så kan vem som helst ljuga om sina framgångar och överdrivna sina förmågor. Och detta utan att någon av oss kan kontrollera dem.
På jobbet har det varit lagom mycket att göra. Orden ovan har jag också använt i en blogg på DN.se i kväll. Maten intogs på La Barca med Staffan men uppe på redaktionen väntade också en magnumflaska Pommac (kyld) och en påse ostbågar som jag fått av Kalle Bergbom för mitt lilla anförande på konferensen i fredags. Man tackar!
Eftersom Bosse, som är sportredaktör fick gå hem med influensa, så tog jag på mig att direktrapportera milans match i Serie A. Och givetvis gjorde Zlatan mål.
Slut på skiftet.