Om ni såg på Rapport i kväll så kunde ni se ett inslag med Bo Palm utanför Landskrona och hur han av allt att döma fått en meteorit på sin gräsmatta. Och det samma dag som boliden gick in över Tjeljabinsk den 15 februari i år.

Jag slog honom en signal direkt efter programmet och han berättade då hur han suttit hemma i sitt vardagsrum i Vadensjö och läst tidningen vid köksbordet då han plötsligt fick höra några smällar mot fönstret i det stora uterummet.

– Eftersom det händer att fåglar flyger ini det så tittade jag upp och väntade mig att få en se en skadad fågel ligga där ute. Men istället såg jag hur det rök från en fläck på gräsmattan, berättar Bo Palm.

När han kom ut såg han hur något slagit igenom tjälen och trängt ned 28–30 centimeter i gräsmattan. Gropen var sned, ungefär 50 grader i vinkel, och det verkade som om stenen kommit från Landskronahållet och gått åt öster.

– Hålet var djupt men inte så stort i omkrets och i botten låg en sten som verkade riktigt varm så  jag tog upp den med en tång som jag lägger in ved i öppna spisen med i vanliga fall. Sedan lade jag den intill hålet.

Det som hade smällt mot Bo Palms fönster var jord från gräsmattan som hade kastats upp när stenen slog ned. En del jord hade till och med träffat taket.

– Det måste ha varit en rejäl smäll, säger han.

Eftersom det kom rök från hålet insåg Bo Palm att stenen måste vara ordentligt varm men var klok nog att mäta dess temperatur en kort stund efter det att han hittade den. En del av gräset brändes av värmen. Och termometern visade att stenen var omkring 80 grader varm.

En astronom från Landskrona har undersökt stenen (som vägde 910 gram) och kommit fram till att det verkligen rör sig om en meteorit. Ni kan läsa om hans undersökning i Helsingborgs Dagblad här.

Händelsen är mycket ovanlig. Det är nästan 60 år sedan någon svensk bevittnade ett meteoritnedslag senast. Då, 1954, var det två bröder i byn Hökmark söder om Skellefteå var nära att träffas av en meteorit stor som en tändsticksask.

[PS 14 juli: Till slut visade det sig att stenen inte var en meteorit. Läs min artikel här.]

Har ägnat rätt många timmar åt DN-projektet också i dag, bland annat ringt folk för att få använda deras bilder. Men nu i kväll räknar jag med att vara klar med alla texterna. Bildtexter och en del övrigt återstår dock men det känns som att jag har bra koll på läget nu i alla fall.

Så bra koll att jag och Anneli tillbringade tre timmar mellan 14 och 17 i dag i det hus i Upplands-Väsby där Hans Werner en gång bodde. Som ni kanske minns var jag där den 5 april och fick gå igenom hans och hans frus boksamling för att ta de böcker jag själv ville ha och de som jag trodde att AFU ville ha.

Dagens genomgång var den sista innan resten av böckerna åker till tippen. Nu letade jag efter sådana som jag trodde skulle gå att sälja till Böckernas hus och de blev tre flyttkartonger och sex-sju kassar. Och faktiskt så hittade jag en del rymdböcker som jag missat förra gången. Ordentligt dammiga och med svarta näsor jobbade vi på medan övriga familjen städade undan annat som ska bort innan huset säljs i maj.

Det är alltid tråkigt när böcker måste slängas men nu har tre antikvariatsbokhandlare varit där, släkten har valt sitt och jag har kikat igenom dem två gånger. Så det som faktiskt är kvar är kanske ändå mest sådant som man kan leva utan.

Hemma igen har jag ägnat ytterligare två timmar åt att sortera böckerna och torka dem rena från damm och smuts. Plus en del nikotinspår. Men det har också vankats god mat med familjen innan jag hamnade vid datorn igen för att jobba klart med mina DN-texter.

Har faktiskt också nosat lite på ett gammalt kärt spökraketfall, nämligen kraschen i Kölmjärv i Norrbotten den 19 juli 1946. Ringde en dam som jag fått tips om och som bor tio kilometer från sjön men hon visste tyvärr inte så mycket. Däremot berättade hon att en av dem som var inblandade 1946 faktiskt hade flyttat tillbaka dit igen, så honom ska jag ringa i morgon.