Dag 13 tillbringar vi med att titta på de fantastiska inkaruiner som finns runt Cuzco. Egentligen var det sovmorgon till 07.30 men eftersom Anneli vaknade 04 och jag också blev väckt så kunde jag inte somna om igen. Så kan det gå. Men det börjar ändå kännas som normaltid nu.
Frukosten här på hotellet är utmärkt vilket lade en bra grund till dagens utflykter som startade 08.30 med buss från gatan utanför. Anneli valde att stanna hemma och vila och det var hon inte ensam om. Anders är dålig med frossa och blir kvar i sängen.
Först åkte vi upp på berget som omsluter delar av Cuzco där den stora anläggningen Sacsayhuamán ligger, en anläggning som jag minns så väl från von Dänikens tidiga böcker. Här finns stenblock som väger 120 ton styck! Och blocken är inte bara stora, de är utsökt bearbetade med lätt rundade kanter och sammanfogade utan cement genom stenhuggerikonst på absolut högsta nivå.
Många av stenarna är satta samman som ett pussel där det verkar som om byggherrarna roat sig med att kapa bitar för att ge ovanliga resultat. Men kanske gjorde de det för att byggnadsverket skulle hålla bättre.
Det är svårt att slita blicken från dessa bjässar som sträcker sig över många hundra meter. Ni kan se mig och Carl-Anton framför det största blocket i anläggningen på bilden ovan.
Högst upp i anläggningen, som är tre våningar hög, fanns en gång ett torn (15 meter högt enligt guiden) som numera bara har grunden kvar. Dit får man inte längre gå fram men Carl-Anton lyckas få guiden att släppa fram mig en bit så att jag med kameran över huvudet kan ta några översiktsbilder trots avspärrningar.
Nästa anhalt på vägen ned var en annan väldigt speciell inkaanläggning, Qenqo, där det fanns en grotta med ett tronliknande bord uthugget direkt ur klippan. Två av klippväggarna är putsade helt plana och på en av dem finns en utstickande rektangel uthuggen. Gud vet vad den en gång använts till.
Inne i berget går en kort gång fram till bordet där ytan är mjuk som en alpackatröja. När vi väl kommer ut syns hur flera troner är byggda på toppen, dit får man tyvärr inte längre gå men Carl-Anton har varit är uppe vid ett tidigare besök och kan berätta om hur mäktigt det var den gången.
Några kilometer längre ned i backen mot Cuzco blir det ett nytt stopp. Som vanligt har varje guide sin favoritbutik vilket innebar ett besök i en affär som sålde riktigt fina alpackatröjor efter avslutad grottvandring. Några köpte tröjor men Niklas och Markus lyckades aldrig hitta någon som passade. Jag och Carl-Anton satte oss och tog en Coca-Cola och en kopp gratis cocaté.
Det är en fin dag med sol bakom lätta moln och i planerna finns även en liten vandring som tar oss ett par kilometer längs små trevliga gator och gränder fram till stadens katedral som också fick också räknas in i dagens aktiviteter.Under vägen dit lyckas Niklas pruta ned en tröja från 120 till 20 soles men bestämmer sig ändå för att inte köpa den eftersom kvaliteten är för dålig. Försäljare är det verkligen gott om men vi lyckas hålla dem på en armslängds avstånd.
Katedralsbesöket var svalt och trevligt men kanske inte omistligt. Det är fotoförbud så jag roar mig med att plåta det kan jag. Alltid kul med en utmaning.
Lunchen på Pacha Papa-restaurangen på Plazoleta de San Blas blev en trevlig historia. En smaskig fördrink utan alkohol och sedan god mat.
Vi avslutade sedan denna ”halvdag” (som ju slutade 16.30) med soltemplet Coricancha mitt i Cuzco. Det är ett riktigt intressant museum med flera välbevarade inkatempel inne i sig. Här kan vi se inkafolkets ruskigt exakta byggnadskonst på nära håll. Och, lika spännande, här finns en lång rad exempel på hur inkafolket byggt in kanaler i stenarna där man använt metall för att foga samman dem med andra.
För att inte tala om borrhålen. Och på en stendörr syns mängder av hål som man tydligen satt fast olika guldornament på. Vilka instrument konstruktörerna använde för att skapa dessa är höljt i historiens dunkel.
Klockan 19 samlas vi ett gäng i lobbyn för att göra en gemensam utfärd till restaurang Annanaju (som betyder Den vackra) och Alex stoppar några taxibilar för att vi ska åka dit – vi tar den första. Men resan blir allt annat än oproblematisk. Chauffören kör runt utan att hitta dit och trots att han stannar och frågar flera personer så går det ändå inte. Anneli sitter i fram och visar honom den tryckta adressen och till slut ringer han även till restaurangen men får inget svar.
Efter en bra stund på rull i Cuzco så ger vi upp och ber chauffören att köra oss tillbaka till hotellet. Och när vi stannar på gatan utanför så står hela gänget kvar på trottoaren. Ingen av de andra har heller lyckats hitta fram och det visar sig nu att restaurangen var stängd!
Alternativet blir att vandra upp längs gatan till en restaurang som en i gruppen fått en reklamlapp om tidigare i dag. Men väl där blir många tveksamma eftersom de bara serverar buffé. Till slut hamnar vi på restaurang Incanto men då har vi tappat tre i gänget som gett upp varav några gick tillbaka till hotellet. Vi är i alla fall tolv kvar och fyller nästan ett långbord alldeles intill köket där vi kan se rakt in tack vare ett antal intimt stora panoramaglas.
Jag beställer en Alpackapizza, vilket kan bli spännande, och Niklas tar in ett halvt marsvin. Markus tar en pepparstek som visar sig komma med pasta och Anneli satsar på en qinoasoppa. Det hela går på 200 solar och smakar väldigt bra även om marsvinet är lite benigt enligt Niklas.
Restaurangen är mycket speciell eftersom den har delar av ett gammalt inkatempel i sig med mycket välbevarade murar med de karaktäristiskt perfekta stenarna, inte illa som dekor!
Efter maten går vi tillbaka till hotellet, jag och Anneli i sällskap med Alex och de övriga i en grupp för sig. Vi kommer fram ungefär samtidigt och sedan blev det skönt med sängen. Pojkarna sätter sig i lobbyn och tar en kopp té med Thomas och några andra men vi satsar på kudden.
Undertecknad vid ruinerna i Sacsayhuamán.
Lunchen föregicks av en god Lemon Mint.
På restaurang Incanto.