Med ett hotande regn över oss som bjuder på små skurar började vi bära ut våra 291 lådor från Bob Rickards hus till trottoaren. Lite skakigt med tanke på väderleken men allt ordnade sig till sist. Det tog 90 minuter för oss tre, med lite assistans från Bob, att få ut allt på gatan.

Trots att antalet lådor är lite färre i år än förra året (313) så är det en större samling totalt vi tar hem nu. Det är ett antal stora lådor som tillsammans utgör många små och The Great Fortean Wall utanför Bobs hus sträcker sig längre längs muren den här gången.

Nu strulade det till sig ordentligt innan dagen tog slut. Visserligen kom Schenker strax efter 11 (de lovade mellan 9 och 11) men chauffören konstaterade snart att han minsann inte hade några pallar att lasta alla våra lådor på, ringde kontoret och fick order om att köra till nästa ställe – utan vår last!

Där stod vi med ett berg av lådor på gatan utan någon lastbil att lasta dem på.

Saken var den att vi hade bokat både lastbil och pallar. Det hade Schenker missat.

Jag ringde omedelbart Schenker i vad som skulle bliven serie av samtal under flera timmar. Till slut blev till och med Linköpingskontoret inkopplat.

Schenker i London menade att vi inte kunde få hjälp igen förrän måndag.
För att försöka få tag på pallar gick vi ned i Bobs källare, där vivefter en himla massa lyftande lyckades få loss ett antal. Under tide gick Bob runt på gatan för att få fram fler. Efter en stund kom han med en pall som han fått av gravstenshuggaren en bit bort. Och sedan med ytterligare en till.

Men trots pallar så hade vi fortfarande ingen lastbil. På Schenker vr budskapet att det var fredag, den mest intensiva dagen för dem, och att de försökte hitta någon annan firma som kunde komma istället.

Nu lämnar färjan Harwich så jag måste sluta. När vi lämnade Bob stod han där med alla lådorna själv. Jag hade lyckats ringa in en kille som skulle komma och hjälpa honom. Schenker hoppades komma vid 17-tiden.

Allt detta gjorde att vi nästan missade färjan. När vi hade några mil kvar började personalen på DFDS att ringa mig, tre gånger blev till slut. Schenkers strul, bilköer ut ur London och vägarbeten på väg mot Harwich gjorde att klockan gick väl fort.

Som absolut sista bil körde vi rakt igenom alla kontroller och vinkades ombord förbi avspärrningarna.

För att göra de sista milen lite extra spännande hade vi dessutom köra fel och tvingats vända då Håkan började fråga om hans kudde kommit med från London och jag missade en avfart när jag spanade efter den i backspegeln.

Fick trycka pedalen i botten och köra 140 för att komma fram i tid men det var ingen fara. Vi hade drygt en minut på oss då vi fick våra biljetter och kunde köra ombord.

Nu hoppas jag bara att Bob får hjälp att lasta allt. Att lyfta fyra ton själv, om än i delar, är inget jag önskade honom.

Nu hoppas vi på en något lugnare del av dagen. Danmark nästa.

Några minuter efter det att färjan lämnat hamnen fick jag tag på Bob Rickard. Ett annat företag hade kommit och hämtat lådorna. Men Bob fick lasta allt själv med hjälp av en svettande chaufför. Vilken hjälte!

Jag hade lämnat en tjugopundssedel som Bob gav till chauffören, även han en hjälte.

Så allt ordnade sig till slut, om än med ett nödrop.

Mer kommer.