Vaknade 06.30 och satte mig att skriva några mejl som har med AFU och Eurekatransporten att göra, sedan blev det dusch och undanstoppande av dator och annat som inte ska med i under dagen.

I dag upprepade vi frukostsuccén på hörnet men den här gången gick det inte riktigt lika bra som i går. Vi fick ett bord vid fönstret och Niklas satte sig närmast utgången där han lade sin mobil intill sig innan han gick iväg en stund. Och det visade sig vara ett misstag. Plötsligt skriker en kille som står bakom oss: ”Var det er telefon, en kille tog den och rusade iväg”, och så rusade han ut efter killen och jag och Niklas, som precis kommit tillbaka, rusade efter honom.

När vi kom ut på gatan, springande så fort vi kunde för att hinna ikapp tjuven så hade han släppt telefonen i ett försök att gömma den vid en plastcontainer där en uteliggare stod och rotade – med telefonen i handen. Allt hade gått på mindre än 30 sekunder.

Uteliggaren gav Niklas telefonen och vi tackade honom och killen som jagade efter tjuven och gick lätt skakade tillbaka till frukoststället, Homeskillet, till Anneli, Ylva och Markus. Men jag plockade rätt på fem dollar och gick tillbaka till uteliggaren som varit ärlig nog att hjälpa oss och gav honom sedeln innan vi tackade killen som larmat ordentligt när vi åter satt vid våra frukosttallrikar.

”Välkomna, det här är Amerika”, sa han lite urskuldande med hänvisningen till tjuven. Varvid jag svarade att han också var Amerika som hade ställt upp och hjälpt en främling.

Vi åt vår frukost och gick sedan ut för att ta F-bussen som skulle ta oss till Pier 33 där båten till Alcatraz utgick. Men eftersom jag ville veta lite mera om vad som egentligen hänt när telefonen försvann gick jag fram till uteliggaren och frågade honom. Då berättade han sett tjuven komma springande och denne lagt telefonen vid den container han själv stod och rotade och sedan sprungit.

När jag frågade lite om honom själv presenterade han sig som Ricky Murdoch, en gång rappare som spelat in flera skivor under artistnamnet Askari X men som åkt in för ett rån (som han enligt Wikipedia ansåg sig oskyldig till) och nu levde på gatan. Jag bad att få ta en bild av honom och då plockade han på sig ett av de tygstycken som han hittat i containern och bilden av honom kan ni se här nedan.

När jag kollade upp honom på nätet så var det ingen tvekan om att det var samma kille. Trist att falla så långt. Ska i alla fall lyssna på hans musik när jag får tillfälle. Och jag är glad att jag tog kontakt och pratade.

Sedan blev det buss till Pir 33 dit vi kom i god tid och satte oss för att skriva vykort och vänta. När vi väl kom ombord var vi drygt 300 personer och jag och Niklas ställde oss i fören för att ta lite bilder och snart anslöt också Markus. Det är bara en kvarts färd ut till The Rock och under tiden får man också en fin vy över Golden Gate.

Direkt när vi kom fram fick vi lyssna till en ranger som berättade lite om förhållningsreglerna på ön innan vi gick vidare till en annan ranger som tog oss med på en guidad tur upp längs vägen till själva fängelset. I dag hade jag kommit ihåg att ta på mig kepsen vilket var bra eftersom solen låg på rätt bra.

Alcatraz är rätt slitet och i stort behov av upprustning och det mesta var sig likt sedan jag var här 1980. Men den guidade audioturen var ny och bra. Så när vi lyssnat klart på rangern gick vi in genom det som en gång var duschrummet och köade till den inspelade turen i var sina lurar. Killen som delade ut dem konstaterade att den inte fanns på svenska, men på en massa andra språk, eftersom vi svenskar alltid var duktiga på engelska, inte som fransmän och tyskar till exempel.

Egentligen hade jag hoppats på att kunna ta en liknande bild som jag gjorde för 36 år sedan, alltså en där cellerna längs ”Broadway” gick att plåta utan att en massa människor rusade runt och var i vägen. Men, så lätt var det inte den här gången utan jag fick nöja mig med en massa turister (som vi!) i vägen på varje bild. Vet i katten hur det var möjligt att få en sådan bild 1980.

Men det var mycket att se och vi vandrade runt rätt länge bland cellerna och de historier som fanns att berätta om dem. Innan vi var klara hade vi också kikat på en 17 minuter lång film om Alcatraz historia och hunnit besöka en av de tre shoppar som finns på ön. I en av dem satt en stackars författare alldeles ensam utan den minsta kö för signering.

Det är en väldigt fin utsikt in över San Francisco från ön och vi passade på att ta en del bilder. Och sedan var det dags att köa igen för att gå ombord på båten hem där jag och Niklas ställde oss i fören för att få lite bra utsikt – vilket vi fick.

Eftersom vi missat lunchen vandrade vi längs kajerna till Historical Jack’s där vi såg matchen i går. Nu slog vi till med var sina Liberty Ale igen, Markus tog en Sprite, och mat. Damerna tog var sin Clam Chowder, Markus calamares, Niklas en Clam Chowder i ett surdegsbröd (jättelikt) och jag en dubbelburgare med allt på – riktigt bra.

Servitrisen hade informerat oss om att de inte tog kort utan allt måste betalas kontakt och jag informerade henne om att vi kanske inte skulle kunna det. Men till slut hade vi skramlat ihop de 91 dollar som det hela kostade plus några dollar till dricks. Gott var det i alla fall.

Trötta i fötterna bestämde vi oss för att ta cable car-vagnen från parken vid Beach. Och trots en kö som såg ut att vara minst en timma lång (den visade sig vara en och tjugo, minst) ställde vi oss där efter det att jag köpt biljetter för sju dollar styck till hela gänget.

Köandet blev en lätt prövning. Solen gick i moln och det började blåsa och snart frös vi ordentligt. Enda underhållningen var när jag försökte spotta i motvind och lyckades landa loskan på räcket intill oss strax innan en liten tjej från Japan lyckades hålla dricka på Annelis kjol men minuten senare lade hela armen i min spottloska utan att märka det. 1–1 mellan Sverige och Japan.

Till slut kom vi i alla fall fram och trots kylan tog jag en plats längst fram utanpå vagnen, det är ju där man ska stå om det ska räknas, med Niklas bakom mig. Övriga satte sig inne i vagnen under tak. Och kallt var det. Men turen skulle bli kortare än vad någon av oss hade räknat med.

Och kanske skulle vi ha anat det när den började med att ett gammalt var vinglade framför vagnen och föraren fick ringa och skrika på dem för att de inte skulle bli påkörda. Sedan fortsatte vi längs Hyde uppåt och jag lät kameran rulla. Men efter mindre än fem minuter såg vi en bil som stod på spåret lite längre upp och väntade på att svänga höger och vår förare började ringa i sin klocka allt vad han orkade utan att bilisten fick ändan ur vagnen. Trots att han hade kunna flytt sig lyckades han inte komma ur vägen och vi blev stående mitt i toppen av backen.

Inte bra visade det sig. Kabeln som drar vagnarna hoppade ur och vi fick alla lämna vagnen som nu blivit stående. Så där stod vi och tittade medan föraren och hans kollega försökte lösa problemet. Och det skulle ta tid. Lång tid. Till slut kom en lastbil med en plog framför sig och knuffade upp vagnen över krönet där vi åter kunde kliva på.

Sedan knuffade lastbilen oss upp till nästa krön där vi åter blev stående. Länge. Medan vi väntade där – på en ersättningsbuss – pratade jag med Michael, en nyutbildad lärare, och vinden ven om öronen. Kall som attan. Till slut skakade knäna på mig.

När bussen väl kom hade vi bara åkt några hundra meter från starten och ägnat över en timma på att ta oss dit. Och nu fick vi alltså lämna cable caren för en vanlig buss. Inte riktigt vad vi tänkt oss.

Nå, vi kom i alla fall tillbaka till Market Street till slut och började vandra hemåt med ett stopp på butiken mitt emot för några flaskor dricka och lite godis. Någon mer mat blev det inte i dag.

Sedan softade vi på rummet, grabbarnas precis som i går, och tittade på teve en stund.

I dag publicerades min långa artikel om varför vi tror på konspirationsteorier ut på DN.se. Inlåst för alla utom för prenumeranterna. Skrev den dagen innan vi tog flyget till USA.
Askari X, lever på gatan men var tidigare rappare.

Och här här en av hans låtar som handlar om fängelsetiden.

Alcatraz och Golden Gate på vägen ut.
”Broadway” är den mellersta samlingen av celler i tre våningar.

Och här står vi och väntar på att en lastbil ska knuffa vagnen upp för backen.