I dag flög jag, Anneli och Niklas till Tirana och lämnade Markus hemma att jobba och ta hand om huset. Resan gick med Austrian via Wien där vi hade 40 minuter på oss att byta plan vilket skapade en lätt oro, inte för att inte vi skulle hinna utan för att våra väskor skulle göra det. Men det gjorde de!

Resan ned till Albanien gick snabbt tack vare lite god reselektyr i form av Anders Rydell ”Plundrarna”. Mulet så det var inte mycket att titta ned på.

I Wien blev det bara till att vandra från ena gaten till den andra och sedan gå ombord på nästa plan.

När vi kom in över Tirana brakade åskan på och vinden fick planet att fara omkring som ett större löv men blixtarna höll sig i alla fall på avstånd. När vi väl kom ner på marken och gick till bussen börjad regnet nå oss och snart vräkte det ned.

Efter passkontrollen bildade vi kö till bankomaten för att ta ut lite albanska pengar, närmare bestämt 20.000 lek eller 1.500 kronor. Före oss i kön stod två unga män som presenterade sig som ”banken” och sa att de skulle fylla på automaten. Så de öppnade hela skrället och bytte fyra kassetter innan vi kunde plocka ut våra slantar.

Mitt förslag att vi kunde få pengarna direkt av dem möttes med glada leenden. Och så har det varit i Tirana i dag, trevliga människor överallt.

Nästa anhalt blev ett par tjejer som sålde surf där vi slog till på en vecka. Skrev på ett papper och gick sedan genom tullen ut till Albtelecom där vi fick ett sim-kort och 15 gigabyte surf för 1.000 lek eller cirka 80 kronor.

Där fanns också en drös taxichaufförer och vi slog till på en som kunde köra oss till hotellet för 25 euro. Regnet vräkte ned under hela resan som tog sin lilla tid eftersom det var trafikstockning och vi bor i andra ändan av stan.

Killen körde oss ända in i garaget till The Rooms på Sami Frasheri-gatan 56 där en man kastade sig iväg på cykel efter oss för att visa vägen.

Tjejen i receptionen talade utmärkt engelska och hjälpte oss på alla sätt och vis. Våra rum på andra våningen var fräscha med teve hängande från taket och jalusier som fick rummet att likna en kolsvart bunker om man ville ha det så. Mycket bra luftkonditionering och kabelteve plus Netflix. Men helkass Wifi vilket gör att jag just nu inte får in några bilder i bloggen.

När vi hade installerat oss gick vi ut för att äta. Anneli, som dessutom hunnit boka en vintur till i morgon, hade fått tips på en bra restaurang med albansk mat vid den konstgjorda sjön ett kvarter längre bort. Men när vi kom dit var allt fullbokat.

Istället vandrade vi in i ett område med barer och caféer lite längre in mot centrum men utan att hitta det vi sökte.

Till slut bestämde vi oss för ett annat alternativ som hotelltjejen gett, en albansk restaurang som låg vid marknaden betydligt längre bort.

Men med hjälp av taxi, som körde på en fast taxa av 300 lek (25 kronor) tog vi oss till Oda i en gränd från Rruga Luigj Gurakuqi, och där fanns det plats.

Vi blev anvisade ett rum med tre låga bord och lika låga sittplatser, i vårt fall en soffa. Vid de andra borden satt två ungerska tjejer och ett belgiskt par.

Detta visade sig vara ett gott val och den unga kvinnan som serverade talade bra engelska och visste vad vi behövde. Menyn var enkel och innehöll inga extravaganser och efter lite hjälp hoppade vi fårskallen och något vi trodde var lammgryta men som visade sig vara ben med lammkött.

Till detta åt vi äggplanta med tomat och lite lök plus ett par risfyllda paprikor. Var sin iskall halvliters öl av det inhemska märket Korca (20 kronor styck) inledde det hela.

Vi satt omgivna av en massa gamla fina svartvita bilder som ramats in och prydde väggarna och köket, som låg alldeles intill hördes till bordet.

Allt smakade alldeles utmärkt gott och vi rensade faten för att avsluta med en grönskimrande mullbärsraki som vi delade på tre, och tur var väl det. Snapsglasen blev välfyllda och innehållet var starkt. Men betydligt godare än den lakritsraki jag en gång drack hos Göran Ström i Luleå.

Det hela med mat och allt gick på 100 kronor per person. Mycket modest.

Sedan vandrade vi upp till en rondell och vidare in mot marknaden vid Rruga Shenasi Dishnica och tittade på folk och fotograferade och sedan ned mot Sheshi Skenderbej där massor av folk rörde sig. Hit kommer vi givetvis att återvända i dagsljus.

Därifrån var det inte långt till det albanska ufouniversitet, som givetvis inte har med ufo att göra men väl en stor skylt med ordet, där jag lät fotografera mig. Roligt att äntligen komma hit efter att ha sett otaliga bilder på det.

Vi fortsatte vår sena vandring mot hotellet vilket tog ytterligare 30 minuter att nå genom att passera några bunkrar och ett antal pampiga hus från kommunisttiden.

När vi väl navigerat oss hem med fysisk karta och Google Maps gick Anneli upp på rummet medan jag och Niklas fortsatte till en liten butik mitt emot och handlade vatten och lite matsäck till i morgon.

Klockan 22 var vi så samlade på vårt dubbelrum för att softa lite och prata om morgondagen och vid 23 hade Anneli somnat och Niklas gått in till sig.

Bdesök vid ”ufouniversitetet”.

Landningen.