Frukosten på hotellet innehöll mycket frukt och inga vita bönor och bacon, men väl omelett och färskpressad juice. Så det fick jag vara nöjd med. Frukostmatsalen ligger på samma våning som receptionen och vi var på plats strax efter 08 för att hinna äta i lugn och ro innan vår chaufför, Ermal Zaiimaj, kom och plockade upp oss för en heldagsutfärd söder ut mot Berat och ett vingårdsbesök.

Hastighetsbegränsningen är strikt 90 här i Albanien, även på motorvägsliknande vägar. Men det är inget folk bryr sig särskilt mycket om. Vår kära guide, som visade sig vara en mycket duktig chaufför och dessutom väldigt trevlig, sa att han visste var polisen stod och tryckte på till 120, precis som många andra.

Men varningarna om den hemska trafiken här i landet, som står att läsa i varje guidebok, kändes klart överdrivna. Fast det är klart. Ermal hade inga problem med att surfa medan han körde och stannade var helst han ville om vi ville ta en bild. Som mitt i en rondell för att ta ett exempel.

Resan till Berat, eller snarare till Berats slott, tog ungefär 90 minuter i strålande väder. När vi kom fram till detta 1500-talsslott körde vår kära guide rakt in i slottet fram till en utsiktspunkt 500 meter in i slottet dit alla andra fick gå. Men se Ermal han var från trakten och kände vakten. Mycket bra.

Utsikten över Berat och den flod som rinner genom staden var verkligen fin så där blir vi stående en stund medan Ermal kör därifrån och vi bestämmer träff nere vid en bro när vi känner oss klara.

Slottet är en liten by med gamla stenhus där det bor folk som säljer det ena och det andra. Vi undviker köpen, lyssnar på tre äldre män som spelar livfull musik för pengar och stannar till slut till för en kall cola under några träd.

Vägen ned till stan lutar brant och den verkar vara under något slags omfattande renovering. lera, gropar, läckande vattenledningar och stor hål som leder någonstans som inte är så lätt att avgöra gör vandringen spännande.

Väl nere i stan är vi varma och svettiga och slinker in på en bar som verkar heta L22 Tetori där vi fortsätter på den inslagna vägen med kalla drycker men också en kaffe till Anneli.

En stund senare står vi på bron och väntar på Ermal, tittar på några poliser beväpnade med automatvapen som står utanför en juvelerarbutik och på en man som vadar ut i floden för att fiska. Och så dyker vår chaufför upp och sedan börjar färden uppför en slingrande bergsväg mot vingården i byn Roshnik med 600 invånare.

Vingården ägs av familjen Fiska och vi blir omhändertagna av Ardit Fiska som visar oss runt på ägorna. Riktigt kul och under de kommande timmarna fick vi lära oss mycket om vinodling och om Albanien. Och medan vi pratade fick vi provsmaka tre olika viner och två sorters raki som familjen tillverkat och jag fick en möjlighet att revidera min ganska negativa inställning till denna spritdryck.

Vinerna var också goda, särskilt ett merlot- och cabernetvin från 2015 som vi köpte med oss några flaskor av, plus en raki. När jag gav lite väl mycket i dricks fick vi ännu en raki som extra tillskott. Till detta fick vi minitomater från den egna trädgården, gurka, päron och en del annat grönt plus att vi fick valnötter och en rund sten och en stenplatta att knäcka hasselnötter (som var mjuka och goda inuti) på.

Efter provningen gick vi ut på vägen och vandrade 100 meter till en restaurang som drevs av Ardits bror Nikol där det blev ”lunch”, rätt försenad. Återigen mycket grönt men också lamm som är något av landets specialitet. Och till detta en flaska vin från den egna gården.

Maten var riktigt bra och vi blev övermätta, så mätta att vi kunde mata en hungrig katt med lite bröd och fetaost.

Sedan jag tagit bilder på de båda bröderna var det läge att återvända till Tirana. Då hade vi sett ett lätt regn med åska passera över oss. Uppfriskande! Vi var alla ganska trötta efter en lång dag med rätt mycket alkohol om än tillsammans med mat.

På vägen hem löste jag av Niklas som åkt i framsätet på vägen ut och satt och pratade med Ermal om ditt och datt. Det var i alla fall skönt att komma tillbaka till hotellet och lägga oss på sängen en stund, men först efter att ha gett vår guide en bra slant som tack för dagen.

Vid 21-snåret kom Anneli på att vi kanske skulle testa badanläggningen som ligger vägg i vägg med hotellet och vi skickade ned Niklas för att fixa kuponger åt oss, vilket var lite brådis eftersom receptionen som delade ut dem stängde 21. Men vi hann och sedan blev det några rundor i simbassängen, bastu och dusch. En riktigt fin anläggning!

När vi trodde att det var dags att lägga oss tyckte Niklas att det vore läge att kolla om creperian lite längre ned på gatan fortfarande var öppen. Och det visade den sig vara. Jag och Niklas vandrade dit och investerade i en Coko+Banan för 130 lek som vi tog med oss till rummet. Mycket smarrig! Även Anneli hade svårt att låta bli att smaka trots att tandborstningen fick göras om.

Framåt midnatt var vi rätt klara för i dag.

Ermal och vi i bilen.

Och att surfa för att visa oss saker av vikt samtidigt som han körde bil var inget problem för Ermal.

Utsikt från slottet över Berat.

Vägen ner var ”under reparation” även om det var få som verkade jobba. Men gott om djupa hål fanns det, alla var kanske inte markerade på ett sätt som hade glatt ett svenskt skyddsombud.

Här är Ardit Fiska och en av hans söner om är en i familjen som äger vingården i Roshnik.

När vi kom hem gick vi till den stora badanläggningen.

Creperian lite längre ned på gatan.