Efter en kopia av de övriga frukostarna den här veckan gick vi ut på stan och tog sikte mot pyramiden, en anläggning som uppfördes som ett museum tillägnat den då sedan tre år avlidne diktatorn Enver Hoxha, 1988. Ett häftigt landmärke som vid en närmare inspektion visade sig vara ett ”5-stjärnigt betongvrak för nostalgiker” som min arbetskamrat Lotten skrev om den på Facebook i dag.

Vår vandring mot norr genomfördes i kanonväder med sol och värme. Och Tirana är en grön och fin stad trots en del gamla kuber från kommunisttiden. Också den här gången stannade vi till för att titta på en liten bunker och en del av Berlinmuren som står i en av stadens parker. Och där stod också två unga från södra delen av landet för att göra reklam för en del kulturaktiviteter.

Vi stannade till och pratade med dem en stund och fick då också veta att ett betongskelett som stod mellan murdelen och bunkern var från ett av de Gulagliknande läger som Hoxhas regim drev runt om i Albanien. Mängder av människor dog där. Albanien var då vad Nordkorea är i dag.

Jag och Niklas gick ned i en av de små försvarsbunkrar som fanns i utkanten av parken och där inne satt ett fäste för kulspruta. Trångt och klaustrofobiskt var det också. Utanför stod ett gäng japaner och lät sig gruppfotograferas framför Berlinmursektionen samtidigt som ett antal av dem, precis som vanligt när det gäller japaner, gjorde v-tecknet. Varför? Gud vet.

Själva gick vi över gatan, Bulevardi Deshmoret Kombit, och två kvarter norr ut till pyramiden som var dagens främsta mål. På lite håll ser den fin ut men när man kommer närmare är den rena betongslummen. Allt av värde har stulits och det mesta annat slagits sönder.

Vi och några andra turister gick omkring inne i den en stund och det är ingen tvekan om att den aldrig kommer att kunna repareras. Ute igen kom Niklas fram till att han nog ville klättra upp på den, något som andra också gjorde. Men det är långt ifrån lätt och knappast riskfritt för sidorna lutar rätt ordentligt och är hala.

Att klättra går ju inte utan det handlar om att krypa lätt nedhukad längs de sektioner som är mest illa åtgångna för att få lite grepp. Allt gick bra och snart var han uppe tillsammans med några andra medan jag och Anneli filmade och tog kort.

När Niklas kom ned visade det sig att han gjort samma misstag som jag gjorde när jag klättrade upp på Cheops – han glömde att ta en bild av sig själv på toppen!

Från pyramiden gick vi till Enver Hoxhas villa på Rruga Ismail Qemali. Ett vackert men ganska enkelt hus med en trädgård. Intill, på trottoaren, sålde en man böcker och Niklas fick syn på Wilhelm Mobergs ”Utvandrarna” på albanska. Lite senare på dagen gick han tillbaka dit för att köpa den men då hade mannen packat ihop och gett sig iväg. Själv köpte jag en bok på engelska om healing hos en annan bokförsäljare i ett annat gathörn, till AFU givetvis.

Inte långt från villan ligger Sky Tower med en roterande bar högst upp. Värd ett besök! Vi tog var sin kall dryck, Anneli en drink, och satt där och tittade ut medan utsikten sakta förändrades under nästan en timma. Mycket bra Wifi också!

Väl nere på marken igen köpte Anneli en dyr (450 lek) men stor och god korv i en kiosk ett kvarter bort. Jag och Niklas var mest törstiga och avvaktade maten i värmen.

Men snart var vi nere under jorden och då var det svalt. För nu löste vi inträde till Bunk Art 2 vid Skenderbegplatsens sydöstra sida. Det här bunkersystemet var mindre än det vi såg i går och tillhörde inrikesdepartementet. 500 lek i inträde, givetvis kontant. Kontokort är det inte många som tar i det här landet.

En bra utställning även här där mycket kretsade kring myndigheternas övergrepp på den egna befolkningen under kommunisttiden. Inte muntert. Mycket kring avlyssning, fängelser och mord. Men bra Wifi!

När vi gick därifrån var vi inställda på en kall öl och hittade en bar inte långt från restaurang Oda som inte var den billigaste. Fem euro för tre flaskor öl var i mesta laget men det var varmt och jag ville få våra vykort skrivna så det fick bli så.

När vi kände oss nöjda gick vi tillbaka över Skanderbeg till posten och köpte några frimärken till. Och intill posten fanns en enkel snabbmatsrestaurang som sålde Donerkebab för 160 lek och det passade mig och Niklas eftersom också vi nu hunnit bli hungriga.

Hemfärden gick med taxi och vi har ännu inte blivit kloka på varför olika chaufförer startar på olika summor. Vi har sett allt mellan 200 och 300 lek. I vilket fall är det billigt att åka taxi så vi gnäller inte.

Hemma vid hotellet gick Anneli och Niklas upp på rummen och jag till butiken på andra sidan gatan för att stödhandla lite. Sedan softade vi en stund, läste och tog en dusch innan det var dags att gå till vårt bokade bord på Mullixhiu som ligger på samma gata som vårt hotell men lite runt hörnet. Rekommenderad av flera vi mött. Nu visade det sig att den var en ganska normal restaurang som dock var noga med att påpeka att den serverade närodlat.

Vi gick dit ombytta till lite finare kläder och möttes av en välkomstdrink, som bestod av något i fruktväg men utan alkohol, och sedan fick sätta oss vid ett gammalt bord som tagit ur ett äldre kök där bestickning låg i lådor under bordsskivan.

Det blev ännu en bjudning innan vi in på den mat vi faktiskt ville ha i form av en kall soppa i ett märkligt keramikkärl. Hela restaurangens signum var att allt var lite använt och kantstött.

Att äta här i Albanien är inte riktigt som att äta i Sverige. Man får in saker efter hand. Salladen och de sauterade kantarellerna som vi hade beställt kom först den ena och sedan den andra så att allt var slut när huvudrätten kom.

Både jag och Niklas hade bespetsat oss på gås men efter en extra koll med köket visade det sig att det bara var en av oss som kunde få den rätten. Så jag överlät den till Niklas som var mycket nöjd. Anneli tog en välsmakande fisk medan jag fick en lätt seg kalvfilé.

Måltiden med vin i form av en flaska Kallmet Prestigj för 2.500 lek slutade på sammanlagt 7.000 lek. Billig mat med andra ord.

Vi rastade våra magar med en runda i den park som ligger vid den konstgjorda sjön. Alldeles tropiskt varmt ute och mycket folk i rörelse, många barn som lekte och andra som spelade pingis eller tränade. Då var klockan ändå 21.30. Det var riktigt skönt att gå där och roligt att så många var ute vid den här tidpunkten.

Kvällen avslutades med att vi samlades på mitt och Annelis rum och åt lite Toblerone. Innan kvällen var helt slut hjälpte jag och Johan på RPC en kille i Tibro att identifiera ISS som han sett passera på himlen.

Emre Hoxhas villa i centrala Tirana, inte långt från vårt hotell.

Där fanns också en av flera bokhandlare stationerad i dag.

Anneli slår till och köper en korv.

Två trevliga albaner som vi pratade bort en stund med.

Från den roterande baren i Sky Tower fick vi en fantastisk utsikt över Tirana.

Pyramiden reser sig mäktig och väl synlig.

Utanför pyramiden började vi kunna se förstörelsen.

Inne i pyramiden var det förstört och plundrat.

Vid det vackert röda huset ligger ned- och uppgången till inrikesdepartementets bunker.

På plats i den atombombssäkra bunker som användes av inrikesdepartementet under Hoxhas tid.

Niklas studerar kravallpolisens utrustning. Användes för att slå ned folkligt missnöje under kommunisttiden.

En del av listan över de som mördades under Enver Hoxhas skräckvälde.

Givetvis spionerade kommunistregimen på alla hotellgäster.

Vanliga hus kunde övervakas med spionkamera och ett hål i väggen plus en bandspelare.

Middag på Mullixhiu.

Anneli äter/dricker den märkliga efterrätten.

En kvällspromenad i parken.