I dag har vi besökt Dajti, omkring 1.200 meter över Tirana, och Enver Hoxhas bunkerkomplex 100 meter under samma stad. Mycket trevliga utflyktsmål båda två.

Men som tidigare startade vi med frukost på hotellet innan vi samlade oss och gav oss av nedåt Sami Frasheri för att hitta en taxi, vilket gick bra, och sedan vidare till linbanan Dajti Ekspress som skulle ta oss till toppen (nästan) av berget Dajti. Taxiresan gick genom ett lätt myller av bilar och tog kanske tjugo minuter till en kostnad av drygt 900 lek vilket blev 1.000 med dricks. Alltså cirka 80 kronor.

Vi var bland de första att åka upp i dag, ingen kö och många tomma linbanevagnar. Priset för en rundresa, man vill ju ner också, var 1.000 lek per person.

Resan upp tar en kvart och är rätt häftig med ett par sektioner där stigningen är kraftig och där staden snabbt försvinner i ett myller under oss. Andra delar är mera horisontella och går nära marken och där kan man höra hundar skälla och tuppar gala samtidigt som det går att spana in några av de betongbunkrar som sticker upp lite här och var i det albanska landskapet.

Själva toppen, som alltså ligger några hundra meter under den verkliga toppen är inte mycket att ha. Dåligt skyltat så vi nästan inte hittade till utsiktsplatsen och en massa nasare som försökte få oss att skjuta luftgevär eller pilbåge på ballonger. Vi matade en kanin istället och den blev glad över våra nävar med klöver. Troligen bättre än den pizzabit någon hade petat in.

Sedan satte vi oss i en soffa utanför huvudbyggnaden och tog en öl (jag och Niklas) och en kaffe (Anneli).

Klockan 12 öppnade i alla fall en bar på toppen av ett hotell där det också fanns en övervåning åtta våningar upp som gav den allra bästa utsikten över Tirana. Där stannade vi en stund efter att ha tagit hissen upp till sjuan och sedan gått sista biten.

Men det fick räcka så och sedan bar det nedåt igen för att vandra några hundra meter till Enver Hoxhas bunkerkomplex. Ingången från Rruga Fadil Deliu gick via en lång och lerig tunnel innan vi kom in till en öppen plats med biljettlucka. Inträdet till det fem våningar och 100 meter djupa komplexet, som uppfördes mellan 1972 och 1978 då Albanien fruktade ett atomkrig, var 500 lek per person men jag fick rabatt eftersom jag var över 60! Min första ”pensionärsrabatt” eller vad man nu ska kalla det.

Vi beslutade också att slå till på en personlig guide för 2.500 lek (ungefär 200 kronor) och sedan blev vi under två timmar visade den på sin tid topphemliga anläggningen av Artemisa Muço som var kunnig och engagerad.

Komplexet består av en mängd rum och skulle när kriget kom (för det trodde man nog) härbärgera omkring 200 personer ur den militära och politiska gräddan. Givetvis också diktator Hoxha vars privata arbetsrum och sovrum plus toalett med dusch vi nu fick möjlighet att se.

Medan vi vandrade nedåt fick vi se en mängd mindre rum med små utställningar som handlade om Albaniens senare militära historia där vi fick en inblick i hur detta i dag lill land med 2,8 miljoner invånare invaderats och slitits av inre stridigheter för att till slut hamna under en kommunistisk diktator, Enver Hoxha, som inte drog sig för att mörda sitt eget folk eller kasta dem i fängelse enbart för att de tyckte annorlunda än partiet. De två stora bundsförvanterna i världen var kina och Nordkorea.

Dystra tider där varje person övervakades och fick begära tillstånd för att lämna den egna staden.

En bit ned i bunkersystemet fanns en stor samlingssal som liknade en teater eller biosalong där vi också stannade till en stund innan det var dags att gå ut i den 30-gradiga värmen igen.

Besöket var värt tiden och pengarna även om man givetvis kan göra det med hjälp av en app och lurar eller på egen hand. Men jag tycker att vår privatguide var en bra och spännande lösning.

Nu var det bara att börja gå ned mot huvudgatan för att hitta en bankomat eftersom alla kontanter gått till inträdet. För här är kontanter kung och få tar kreditkort. Vi har redan fått göra tre besök på olika bankomater sedan vi kom hit i måndags. Men automaten fanns där och på vägen passerade vi också krogen ”Stockholm” där vi givetvis var tvungna att ta ett par bilder.

Sedan blev det taxi igen, nu till rondellen vid den marknad vi passerade i måndags. Där stannade vi och gick in på en liten och enkel restaurang för att äntligen äta lunch – klockan hade blivit 15.30. Efter lite dividerande med servitören för att fatta vad vi skulle beställa in så blev det tre iskalla halvlitrar med King Pils, bröd med den obligatoriska yoghurten att doppa i, tre shishkebabspett med kyckling (mycket bra), en fräsch sallad och en skål pommes. Det hela avåts ute på trottoaren och gick på 1.400 lek varav 100 lek styck för ölen.

Niklas inspekterade toaletten som var ett hål i golvet och jag kunde senare bekräfta att det nog var en trea på vår tiogradiga toaskala som vi brukar använda vid utlandsresor. Rätt kass alltså.

Mätta och nöjda fortsatte vi Rruga Luigi Gurakuqi till en liten butik för att köpa vykort. Det blev fem för 250 lek men inget mer trots ägarens försök att sälja in lite annat krimskrams. Vi fick i alla fall hjälp att hitta till huvudpostkontoret som sålde frimärken av den gode mannen och siktade så in oss på Rruga Cameria där vi kunde inhandla fem frimärken för 100 lek styck. Lucka 7 sålde frimärken visade det sig.

Det var ordentligt hett nu och vid horisonten såg vi mörka moln torna upp sig så vi slank in på Nationalhistoriska museet för 200 lek styck för att titta på samlingarna. Huset är pampigt i kommunistisk stil med en fin muralmålning på framsidan.

Nu var kanske inte utställningarna så kul och mycket var bara att gå förbi. Men ett fotoförbud gjorde det ändå till en utmaning att ta några kort och dessa kan ni se här nedan. bra man hade koll på var vakterna höll hus så gick det att överlista dem. En sport jag ofta har ägnat mig åt under olika resor.

Inne i byggnaden var det tryckande varmt. Vid några soffor hade personalen ställt upp golvfläktar och där satt de enstaka själar som vågat sig in och försökte piggna till. Så även vi efter ett tag.

Här fanns mycket vapen och dokument knutna till olika krigiska insatser som Albanien drabbats av genom åren men också en häftig muralmålnng som visade andra världskriget. Roligast för mig var kanske ändå ett brev med ett foto av Apollo 14 på månens yta och den albanska flaggan som fått åka med dit, undertecknat Alan Shepard som jag också lyckats plåta när en vakt tittade bort.

Tyvärr var detta dokument illa omhändertaget, vikt rakt över och med skador på bilden av månlandaren.

Ute hade det nu börjat åska och ett stilla regn föll men när vi väl var klara hade det mesta passerat. Vi slapp plocka fram de paraplyer Anneli burit med sig hela dagen och kunde ta en taxi inte långt från postkontoret mot vårt hotell. En liten bit till faktskt eftersom vi ville beställa bord på en restaurang som flera hunnit rekommendera oss under dagarna här.

Innan vi vände åter till hotellet tog vi var sin kall dryck med utsikt över den konstgjorda sjön på en utomhusservering där på Emiljano Sina.

Softandet på hotellrummet blev kortvarigt då vi tog med våra badgrejor och gick till spaanläggningen och bassängen intill hotellet också i dag. Härligt med bastu och bubbelpool tyckte jag och Anneli och Niklas gillade också att få simma lite i den stora bassängen. Badmössor på även i dag.

Anneli ämnade lite tidigare medan jag och Niklas stannade kvar trettio minuter till. Men sedan var vi alla överens om att det vore got med var sin crepes innan kvällen var slut. Anneli och Niklas gick till creperian medan jag var kvar på rummet för att sortera bilder till bloggen. När de kom tillbaka satte vi oss på balkongen i den sköna kvällen och åt och drack öl och vin.

Först efter midnatt var jag klar. Då hade jag hunnit svara en del på Facebook och mejlen också. Plus ett viktigt mejl i AFU:s tjänst.

Och – wifinätet har varit klockrent och snabbt efter måndagens problem. Funkar perfekt nu.

På väg mot toppen där linbanan tar slut på berget Dajti.

Fin utsikt över Tirana. Och det gick till och med att se havet.

En kanin i en bur som vi matade med klöver – vilket den gillade.

En liten selfie med Tirana i bakgrunden.

Linbanan tar en kvart och några delar lutar ordentligt.

Vi passerade bland annat över en liten sjö.

Niklas och Anneli.

Enver Hoxhas personliga telefon som nu står i bunkern.

Enver Hoxhas kontor i bunkern.

En annan del av kontoret.

Diktatorns toalett i bunkern. Men den röda toastolen är sannolikt ditplacerad senare.

En affisch med kinesiska vapen från bunkern.

Planering för en större övning – ”när” kriget kommer, inte ”om”.

Så vandrar vi fortsatt nedåt i det fem våningar djupa bunkersystemet.

Här är familjen på plats i en av många gångar.

Gasmask som ska skydda med bland annat senapsgas.

Regimkritiker och oppositionella utmålades som fiender och kunde sättas i sådana här burar av Hoxhas män.

Niklas visar hur en stolt ägare av en albansk teve måste ha känt sig.

På plats i bunkerns största sal.

Den stolta dubbelörnen.

Nationalhistoriska museet vid Skanderbegtorget var fint men inte särskilt intressant. Här i alla fall en altarutsmyckning från Kosovo som intresserade Anneli och Niklas.

En häftig muralmålning i typisk kommuniststil. Tillägnad ”det antifascistiska kriget” vilket av målningens tyska soldater att döma var andra världskriget.

Museet hade också denna gåva från astronauten Alan Shepard (Apollo 14) som inte tagits särskilt väl om hand.

Krogen Stockholm passerades på vägen från Bunkart.

När vi kommit tillbaka till våra trakter tog vi några kylda drycker vid den artificiella sjön.