I dag tog jag och många andra vänner, arbetskamrater och släktingar farväl av Gunno Gunnvall i Täby kyrka. Den 30 augusti skulle Gunno ha fyllt 83 år men gick bort den 31 juli djupt sörjd av sina döttrar Lotta Scheibe och Nina Lindberg och deras familjer.

Gunno Gunnvall hade under drygt fyra decennier en av Sveriges mest spännande arbetsuppgifter och kunde bland annat på radar följa Sovjets invasion av Tjeckoslovakien 1968 innan någon annan kände till den. Dessa en gång hemliga filmer kunde han senare visa för mig och mina kamrater i UFO-Sverige vid en fältundersökarkurs i Dalarna i december 2007. En kurs som få av oss ska glömma.

Vid ett tillfälle, den 11 oktober 1999, tog han med mig till en hemlig radargruppcentral, efter det att vederbörliga tillstånd inhämtats sedan jag i juni samma år i ett brev till honom ställt frågan, och vi tillbringade en eftermiddag där. Jag hade med min bandspelare för att intervjua några som arbetade inne i berget; något ingen tidigare varit med om. Radargruppcentralen hette Rockan och var en åtta som fanns i Sverige under 1990-talet. Den lades ned 2000, bara månader efter mitt besök vilket säkert bidrog till att jag släpptes in.

Gunno kom att tjänstgöra inom Försvarsmakten under hela sitt yrkesverksamma liv, först vid FRA (1957–1964), sedan vid Flygstabens underrättelseavdelning (1964–1981) och därefter, fram till pensioneringen 2001, vid Försvarsstabens underrättelseavdelning som sedan skulle bli Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten för att slutligen överföras till Operativa insatsledningen.

Trots namnbyten ägnade sig Gunno åt en enda sak – att samla in underlag från svensk radarspaning för att sammanställa detta med material från FRA och svenska piloters för att sammanställa detta med underlag från FRA där svenska piloter mött flygplan från Nato och Warszawapakten över Östersjön.

Efter att som 13-åring 1949 ha gått med i Föreningen Sveriges flotta och varje måndag spelat sjökrigsspel på Birger Jarlsgatan 18 tipsade en kamrat, som gjorde sin värnplikt på FRA, om att ”den där Gunnvall, den borde ni ta er an” och så blev det. Och under minnesstunden efter dagens begravning kom en äldre man fram till mig och berättade att det var han som var den där kamraten!

För Gunno var tiden på FRA en perfekt inkörsport i det som skulle bli hans livsgärning. Efter en 175 timmars kurs i ryska satt den unge Gunno och lyssnade på ryska piloter över Östersjön. När han till slut frågade om han inte kunde få detta som arbete fick han ja från FRA och därmed var en lång karriär inledd.

1990 blev Gunno inkallad som expert sedan ett passagerarplan med 81 personer störtat på väg mellan Bologna och Palermo tio år tidigare. Kraschen var en gåta. Gunno kom att göra fler än 50 resor till Italien som radarexpert, tillsammans med sin kollega Göran Lilja (som senare skrev boken ”The real Ustica mystery”), och med tiden drog han slutsatsen att planet sprängts av en bomb placerad på en av toaletterna. En slutsats som inte uppskattades av de italienska myndigheterna som ville ha det till att planet sköts ned av franska jaktplan.

Men Gunno Gunnvall var inte den som drog förhastade slutsatser. Precis som under hela sin yrkeskarriär tittade han noga på alla bevis innan han presenterade sin åsikt.

Under många år hjälpte han också mig och UFO-Sverige med att identifiera oidentifierade flygande föremål och med tiden blev han en god vän som jag kom att tycka oerhört mycket om. Han var öppen utan att avslöja några hemligheter men gav mig förtroenden som jag uppskattade väldigt mycket. Jag saknar honom verkligen.

I dag finns hela Gunnos arkiv när det gäller Usticautredningen på AFU liksom en del av hans boksamling. Under sina sista veckor i livet satt vi tillsammans och gick igenom massor av papper och böcker och när han hade gått bort fortsatte jag detta arbete med dottern Lotta.

Timmarna i Täby blev så positiva som en begravning kan bli. För mitt i sorgen fanns massor av glädje där kamrater kunde berätta om vilken fantastisk person Gunno varit, både som chef och som kollega. Lotta och Nina berättade om hur han var som pappa och då var det lätt att känna ögonen tåras. Tänk vilket avtryck Gunno har lämnat genom sitt liv.

Själv hade jag förmånen att sitta mellan Lottas dotter, som jag pratade mat och resor med, och författaren till boken ”Bäckebobomben – minnen av Hitlers raket” Lena Arén. Lena och jag pratade givetvis V-bomber och speciellt Bäckebo men också spökraketer som jag fick möjlighet att berätta om.

Trevligt nog träffade jag en annan person som jag inte sett på länge, Lena Israelsson vars son Oskar spelade innebandy med vår Markus i många år. Så oväntat och roligt att Gunno skulle föras oss tillsammans igen! Lena satt bordet bakom mig, tillsammans med sin pappa som var mycket kunnig i geologi, och där blev jag stående och berättade ufohistorier från min och Gunnos tid tillsammans för många nyfikna öron.

Jag träffade också Birgit Säberg som i början av 2000-talet tog över Gunnos arbetsuppgifter och vi hann prata många minnen också vi. Över huvud taget var minnesstunden en rad möten och jag är glad att jag även hann byta några ord med Gunnos kollega i Usticautredningen Göran Lilja. Mitt emot mig satt Vera Rehnfeldt som var en av Gunnos första medarbetare och hon höll ett fint och minnesrikt tal. Det är många fler som jag inte nämner här men allt gjorde timmarna i och efter kyrkan till ett ljust minne.

Detta sagt så finns det inte många tyngre dagar i livet än att ta farväl av en familjemedlem. Jag vet eftersom både min pappa och mamma är borta. Samtidigt blir begravningsdagen en dag när man har som närmast till de ljusa minnena och då man påminns om dem av vännerna.

På vägen hem pratade jag med Håkan E om vår kommande resa till England och passade på att gå upp på DN för att fixa några saker innan det bar hemåt för att laga mat åt familjen. Anneli var ordentligt trött efter att ha gått och tränat sin fot så sedan vi sett de svenska herrarna vinna sin EM-kvalmatch mot Färöarna med enkla 4-0 gick hon och lade sig.

På förmiddagen, innan jag körde Anneli till jobbet för att hälsa på arbetskamrater och sedan fortsatte till Täby kyrka, hade jag ägnat en god stund åt att signera närmare 90 böcker som folk har köpt. Alltså min nya bok om AFU.

Under dagen hjälpte jag också en arbetskamrat som hade en vän som tagit en bild (se nedan) på ett mystiskt ljus vid Ränka tre mil norr om Norrtälje i tisdags klockan 20 ungefär. Ljuset flyttade sig långsamt och gick snabbt att identifiera som Jupiter som låg precis på den platsen vid den tidpunkten.

Sist mejlade jag med David Clarke och Theo Paijmans, en i England och en i Nederländerna, och det ser ut som om vi är på väg att boka möten med dem båda nu under oktoberresan.

Och i dag kom den första recensionen på engelska om den engelskspråkiga upplagan av min nya bok. Den är skriven av Nemo Mörck och publicerad på anrika Society for psychical researchs sajt. Ni kan läsa den här.

Och till sist (igen, det tar inte slut i dag…) skrev jag ett tackbrev till Thea som satt in en hel tusenlapp för att stöda transporten av ufoarkivet från Oregon. Det är som jag så ofta har sagt de som inte har så mycket pengar som ger oss stöd, de rika håller hårt i slantarna. Tack, Thea och alla andra som stött oss!

I säng framåt 01 blev det i alla fall.

Dottern Lotta till vänster och prästen Paul Westerlund.

Jupiter och inget ufo.

Jag och Lena Israelsson.