Det blev en lång dag som startade 05.15, då jag vaknade, och som slutade 01.30 när vi äntligen var framme på vårt hotell i Gross Ippener. Det blev många timmar i bilen och några till på färjan över till Dunkirk.

Det var lie sorgligt att säga hej då till Bob Rickard som hade tagit sig upp för att vinka av oss vid 06.15. Men jag tror nog att vi ses snart igen. Det finns mer ufomaterial att hämta både hos honom och hos andra i Storbritannien.

Vi tog oss ganska snabbt till färjeläget i Dover via Dartford Crossing där jag har ett konto som tullen automatiskt dras från. Vädret var fint och trafiken inte allt för mördande så när vi kom fram hade vi bara förlorat 35 minuter mot tidtabell.

Efter att ha kört igenom först en fransk och sedan en brittisk passkontroll (där jag fick chansen att berätta om vår AFU-resa för en nyfiken passkontrollant) tog det en evighet att få biljetterna till färjan i nästa kur.

Färjan var sent i väg och vi hade gott om tid att hinna kika runt lite och att äta en full English. Mycket god och till priset 13 pund. På andra sidan kanalen hade solen tagit slut och vi fick sedan mulet mest hela dagen och ett antal regnskurar.

När vi väl var framme hade jag betalat för en prioriterad biljett som förutom att den gav oss rätt att köra ombord först och såg till att vi kom av lika fort. Nu hjälpte inte det mycket då gps:en visade en blank skärm när vi skulle köra mot Wim Kramer och hans Stichting Het Johan Borgman Fonds i Odinjk i Nederländerna.

Vi har nämligen en resa som tar oss från England till Frankrike via Belgien till Nederländerna och sedan Tyskland i dag.

Eftersom navigatorn vägrade visa vägen fick jag sikta in mig på en plats längs vägen där det gick att stanna men den dök upp först en mil efter färjeläget och inte heller då fick vi igång den. Så istället blev det telefonen som fick visa vägen och då hade vi redan tappat 25 minuter – vilket skulle visa sig vara småpotatis denna dag.

Först när vi närmade oss Belgien insåg jag att Frankrike inte räknades in i den karta jag körde efter, nämligen Norra Europa, och då gick det inte att få igång en sökning. Ni kan se på bilden ovan hur Frankrike bara är ett blankt blad medan Belgien dyker upp till häger.

Nu var inte våra problem slut med detta utan då vi närmade oss Antwerpen stod samtliga tre filer stilla. Och det gjorde de, med små rörelsen i tre timmar och tjugo minuter. Under den tiden tillryggalade vi lite drygt fem kilometer innan det lossnade och sedan blev det faktiskt stopp igen.

Båda jag och Håkan var övertygade om att det måste ha hänt en större olycka framför oss men så var det inte. Istället kunde vi se räddningspersonal jobba med efterarbetet till två andra olyckor på andra sidan vägen – men där flöt trafiken fint. Istället hade vi helt enkelt drabbats av en trafikinfarkt där antalet fordon blev för stort. Inget röde sig.

Så jag ringde Wim Kramer i Odijk vid flera tillfällen för att berätta att vi blev allt senare och när vi väl kom fram var klockan 19.40 istället för 16 som vi hade bestämt att ses.

Efter att ha backat in på gården fick Håkan kaffe och jag ett glas vatten och sedan satte vi oss på Stichting Het Johan Borgman Fonds kontor och pratade en stund. HTJB, som stiftelsen förkortas, arbetar med att rädda arkiv kring parapsykologi i Nederländerna och sedan göra i ordning på dem och placera ut dem på olika institutioner. Man driver alltså inget eget arkiv eller bibliotek.

Jag och Wim har haft kontakt i ett antal år och sedan dess sparar han alla dubbletter som kommer in i bokväg eller när det gäller tidskrifter. Nu hade han en hel lastpall med böcker som stod och väntade på oss.

Det var ingen dålig samling. Många av böckerna unika och gamla och ur den gamla nederländska spiritistiska föreningens nedlagda bibliotek. Många av verken omöjliga att köpa och om det skulle gå mycket dyra.

Jag insåg snabbt att om vi skulle få med oss allt i min bil så gällde det att packa smart, ta ut alla böcker ur kartongerna, packa dem i plastpåsarna vi hade med oss, och sedan stuva effektivt. Och det har jag stor erfarenhet av.

Till slut var bilen fylld till sista springa. Håkan fick till och med en kasse mellan benen och den allra sista boken hamnade i fram mellan mig och Håkan. Den stackars bilen kanske inte knäna men det var inte långt ifrån. Det enda vi inte fick med var två lådor med tidskrifter som jag hoppas kan stå kvar till en framtida resa hit.

När vi sakta rullade iväg genom Odijk hade vi enligt plan tre timmars resa till hotellet i Gross Ippener i Tyskland. Men vår last gjorde att jag inte kunde köra så fort som det var tänkt. Efter ett tanknings- och matuppehåll tio mil från hotellet kom vi så fram klockan 01. Givetvis var allt då stängt men när vi satt fast i bilkön utanför Antwerpen hade jag ringt och meddelat vår försening så de lade ut nyckeln i ett säkerhetsskåp med kodlås.

Det var skönt att komma dit och klockan 02 var vi i säng. Upp före 07 i morgon för vidare färd hem.